På vår välplanerade resa till Cranbrook stötte vi på ett par problem. Dels är hjulen på Britt-Marie felkalibrerade så de pekar åt lite olika håll och dels så fick vi punktering när vi var sisådär 10 minuter ifrån Cranbrook. När det hemska inträffade hade vi ingen aning om vi ens hade ett reservdäck i bagaget så ni kan ana hur stressade vi blev. Som tur var låg där ett reservdäck. Sagt och gjort, då är det väl bara att skruva på däcket och köra vidare?

Tyvärr är livet aldrig så enkelt när man köper en bil för 600$. Vi fick nämligen inte med ett fälgkors. Så där stod vi, i det snöblandade regnet, och försökte förjäves bända upp bultarna med en vanlig skiftnyckel. Jag ställde mig och försökte vinka in en bil och fråga med min snällaste röst om vi kunde få låna ett fälgkors. Jag viftade och vinkade och förbannade min otur när ingen bil ville stanna. Förbaskad som jag blev bestämde jag mig för att göra ännu ett försök med skiftnyckeln. Då ställer sig Kim och försöker vinka in en bil och lyckas, inte bara en gång utan två gånger, vinka in bilar och fråga efter verktyg. Gubben i bilen visste inte heller riktigt vad han hade där bak i bagaget så vi fick leta ett tag men mycket riktigt hade han det vi behövde.

Gubben slog sig ner i bilen, tog fram en cigarett och slog igång musiken medans vi bände lös däcket och snabbt skruvade på reservdäcket. Vi tackade så hjärtligt för lånet och gubben fortsatte sin färd.

Med hjärtat i halsgropen fortsatte även vi får färd mot Cranbrook, det förlovade landet av billiga varor och snabbmat. Cranbrook visade sig vara ungefär lika stort som jag utlovat men priserna var kanske inte riktigt så mycket billiga som jag trott. Däremot fanns nästan allt vi hade önskat oss där så det fanns ingen risk att vi skulle åka hem med för lite varor.

När vi kommit hem var det dags för lite broomball med vår avdelning. Tyvärr fick vi stryk med 5-0. Det var mest på grund av att planen numera är 50% slask och 50% asfalt. Det passar inte vår spelstil riktigt, haha.

Nu har halva arbetsveckan gått och det har väl egentligen inte hänt så mycket mer spännande. Vi spelade lite fotboll mot skåningarna på asfaltsdelen av broomballplanen. Jag, som inte är teknisk av mig när det kommer till fotboll, fick mest agera rundningskon när de skickliga skåningarna svischade förbi på kanterna. Det var roligare när vi spelade hockey, det vill jag lova.

Vi ska få en ny rumskamrat när vintersäsongen tar slut. En av chilenarna ska flytta in i rummet brevid mitt. Det blir rätt trevligt med lite omväxling. Hittills har min nuvarande rumsgranne mest gjort mig upprörd med sitt eviga alarm som varit ställt på klockan 10 i ungefär två veckor.

Som vanligt börjar jag få slut på vettiga saker att skriva. Jag får tacka för mig för den här gången!

P.s Jag är givetvis mycket stolt över både min kära Mor samt hennes hund Ajjis Pajjis, det var bra gjort att rädda renen! Dock är jag lite fundersam över hur glad renägaren egentligen blev. Det kanske var mer "Åååhfan, jasså jag hade en ren till? Jahaja, det var väl kul för den hysteriska kvinnan att få rädda renen. Nå, nu ska jag gå och kasta några renar framför tåg så att svenska staten får pröjsa". D.s

Hej å hå.