Vi lever, vi har alla pengar, plånböcker och pass med oss.

Så, nu har vi fått det ur världen.

Mer än så orkar jag inte skriva idag. Efter en mördarflygning på totalt 10 timmar så är min biologiska klocka i hungerstrejk på grund av sömnbrist. Egentligen ska klockan vara 22.25 men min kropp säger 07.25.

Vi befinner oss just nu i Svedlunds kök där jag för första gången når internets varma och trygga famn igen efter en riskabel tågresa utan internet ner till södra Sverige. Egentligen har det väl inte hänt något speciellt utan jag tänkte bara meddela att jag fortfarande lever och har hälsan.

Igår befann vi oss i Gävle där vi handlade lite nödvändigheter såsom tandkräm, deodoranter och annat smått och gott. Vi hann även med att kolla in kims småkusiners hockeyträning i en hall som endast kan klassas som kallare än gamla goda Björknäshallen. Småttingarna pucklade på varandra som om det inte fanns någon morgondag och tränarna bara tittade på, sköt några skott i krysset och ibland fick de ett infall och skrek igång någon halvmesyr till övning.

Efter träningen åt vi tacos och spelade poker hemma hos kims farbror innan jag äntligen fick min ack så välbehövda sömn. Det slutade med att jag sov i totalt 13 timmar innan jag blev brutalt väckt av Kim den Förskräcklige.

Idag ska kims mormor bjuda oss på mat (man kanske alltid skulle hota med att åka ut och resa, man får ju så mycket god mat) och sen är det väl dags att åka hem och ladda batterierna med ännu en god natts sömn, det kan jag aldrig få för mycket av!

På lördagen käkat vi julbord hemma hos Sabine och Tompany i Hallstavik och sen på eftermiddagen drar vi iväg till Gävle för att kolla på Brynäs - Luleå i Läkerolarena. I min eviga strävan efter att lyckas engagera mig i ett Elitserielag kommer få sig en rejäl match när jag ska iklä mig rollen som Brynässupporter när de ska möta laget som legat närmast min hemort, samtidigt som jag blivit uppväxt med att hata Luleå över allt annat på jorden (tack farfar!). Hur ska detta att sluta?

På söndag lämnar jag landet i alla fall. Oavsett om halva Brynäsklacken jagar mig med högaffel och hagelbrakare.

Två jagar mig, tre jagar mig!! FYRA, FEM.... ALLA JAGAR MIG!!!

Tack för avvinkningen förresten, det var storslaget!

När tåget lämnar perrongen på Bodens gamla fina tågstation klockan 20.56 ikväll kommer jag alltså att på riktigt ha börjat min resa mot Kanada. Kim åkte redan i söndags så då är vi äntligen på gång båda två.

Just idag känns alla vardagliga rutiner väldigt annorlunda. Allt som jag vanligtvis brukar göra rent automatiskt går lite knackigare idag. Jag måste packa ner tandborsten efter att jag använt den. Sängkläderna ska tvättas, täcket och kuddarna ska tydligen ner i resväskan. Efter att jag har duschat ska även smutstvätten med ner i resväskan och datorn ska ju också med så den måste jag ju börja packa ihop i tid. Vem kunde förutspått att det skulle vara såhär jobbigt att packa ner sin vardag och flytta den till ett annat land?

Nu är det väl inte dags att börja bli alldeles panikslagen över att jag inte har packat klart allt riktigt ännu. Jag har ju trots allt 9 timmar kvar i Boden så jag kommer nog hinna med att slita upp alltihop både en och två gånger, främst på grund av att jag inte har någon som helst aning om hur många tshirtar jag behöver så jag har utgått från att jag behöver hur många som helst.

Jag kommer att sakna alla mina kompisar och min familj i Boden oerhört mycket. Förhoppningsvis kommer ni väl inte önska oss tillbaka det första ni gör, för kom ihåg att vi bara blir borta i maximalt ett år och efter det kommer ni vilja att vi hade stannat kvar där borta så mycket som vi kommer att prata om Kanada! Jag är helt övertygad om att vi kommer ha det otroligt bra i Kanada på samma sätt som jag är helt övertygad att vi kommer att komma hem med alla plånböcker, pass och ryggsäckar i behåll (tack för varningarna om att folk faktiskt kan stjäla dom) och allt som kommer ha hänt är att vi missade ett par födelsedagar och en och annan familjemiddag.

Snart ska jag, mamma och Jenny käka hamburgare på stan och sen bjuder pappa och Mia på middag i Kusån. Jag anar ett försök att göda mig lite extra innan jag åker så jag kommer gladeligen lassa på lite extra så att jag sover gott på tåget ikväll!

Mot Hallstavik och vidare!!!

På morgonen den 22a november åker Kim ner till Hallstavik.

Den 25e november åker jag med tåg ner till Hallstavik.

Vi flyger från Sverige den 29e november klockan 11.45.

När vi lämnar London är klockan 17.05, ungefär 9 timmar senare landar vi i Vancouver där klockan är 18.40. Jetlag?

Klockan 11 på morgonen på måndagen den 30e november har vi vår jobbintroduktion i centrala Vancouver.

Väl i Invermere börjar vi jobba den 7e december, vi börjar med 14 dagars arbetsträning.

Skidsäsongen börjar den 11e december och slutar den 11e april.

Måste bara passa på, såhär på "kvällskvisten", att tacka min underbara mamma för julklapparna som jag fått. Vi firade nämligen en tidig julafton hemma hos mamma idag och jag kammade hem storvinsten, det var bara jag som fick julklappar så jag vet inte om det innebär att jag även kammade hem bottenvinsten också?

Hursomhelst så åt vi lite lussebullar och jag fick öppna paket medans. Min vana trogen började jag med de små och mjuka paketen. Givetvis har man samlat på sig lite rutin över de senaste 19 åren så jag vet att det är de hårda paketen som är roligast att öppna och nu när jag mognat lite (eller hur...) så öppnade jag givetvis det absolut roligaste paketet sist. Jag fick nämligen en sprillans ny digitalkamera av tomten i det sista paketet. Den kommer att vara väldigt användbar där borta i Kanada.

De mjukare paketen är givetvis också uppskattade och användbara så jag ska väl nämna dem också så att inte mamma oroar sig över att hon köpt dåliga julklappar! Jag fick typ en miljard par sockar i alla storlekar och färger, en börs i finaste italienskt läder (eller hur var det?), ett underställ och givetvis kameran med tillhörande krimskrams.

Tack för en underbar novemberjulafton mamma, du är bäst!

Panorama Mountain Resort



Fallhöjd : 1220 meter

Ortens höjd över havet : 1,155

Skidsäsong : 11 December - 11 April

Total snöyta (som man kan nå genom liftsystemet) : 11.5 km^2

Genomsnittligt snöfall/säsong : 4,8 meter

Nedfarter : 120 nedfarter och 2 parker

Svårighetsgrad på pisterna : 20% nybörjare, 55% erfaren, 25% expert

Liftkapacitet : 8500 personer/timme

Längsta nedfart : 5.5 km "Never Never Land"

Liftar (totalt 9) : 1 st Gondollift, 2 st expresslift för fyra personer, 1 st fyrapersonerssittlift, 1 st trepersonerssittlift, 1 st tvåpersonerslift, 1 st T-lift och 2 st rullbandsliftar

Närmaste storstad : Calgary, 308 km

Antal anställda : ~500

Liksom vilken berättelse som helst så behöver berättelsen om hur Per och Kim tog sig hela vägen till Kanada en bakgrund, en förklaring helt enkelt. Det enklaste sättet att förklara det hela, vad vi pysslar med egentligen, är väl att svara på de enkla frågorna; vem, var, varför och när?

Vem?

Jag heter då Per Uneby, jag har pluggat samhällsvetenskapsprogrammet i 3 år och nu har jag äntligen fått chansen att prova mina vingar ute i världen. Det kan verka konstigt att jag hellre åker till Kanada än Australien som många av mina kompisar ska göra men jag har egentligen alltid varit lite av en vinterälskare. Min pappa köpte en plastbräda åt mig och min bror när vi var 7 och 9 år gamla och genom åren har intresset växt från att vara ett tvång, ja nästan ett straff till och med, till att vara något som jag känner att jag verkligen brinner för. Något som jag kan tänka mig att fly land och rike för att få göra.

Min respartner Kim Svedlund har ett minst lika brinnande intresse för det alpina. Men vi börjar i en annan ände. Kim pluggade också samhällsvetenskapsprogrammet i 3 år. Däremot blir inte Kanadaresan Kims första spännande resa för att följa sitt intresse. Kim flyttade nämligen hela vägen upp till Boden för att följa sin dröm att bli skidskytt. Efter att ha dragit däcket några varv i barkspåret i Hallstavik ledsnade Kim helt enkelt på de slaskiga vintrarna och packade sitt pick och pack till Boden.

Första gången jag verkligen träffade Kim var faktiskt just i en skidbacke. Vi var på programresa med skolan till Storklinten och Kim hade fått för sig att ta sina längdskidor och åka ner för slalombacken. Sagt och gjort stod han på skidorna hela vägen ner och till råga på allt så åkte han snabbare än mig ner. Inte alls bra för min image!

Var?

Vi kommer att sova, äta och sova ännu mer i en stad som heter Invermere. Staden ligger i delstaten British Columbia men närmaste "stora" staden är Calgary, som ligger 3,5 timmes bilfärd bort, som ligger i delstaten Alberta. Jobba, åka skidor och snowboard kommer vi att göra på skidorten Panorama Mountain Resort som ligger ungefär 18 km från vårt hem i Invermere.

Orten har ungefär 350 anställda från hela världen och vi är lyckliga och glada över att få jobba där. Själva berget som vi kommer åka upp och ner för ungefär tusen miljoner gånger har en fallhöjd på ~1200 m och där finns 3 st rymliga sittliftar som ska ta oss upp till toppen där det passande nog finns en liten slinga som heter "top of the world" där det verkar vara helt underbar utsikt! Jag bjuder på en utsiktsbild över hela berget. Jag antar väl att den upplysta delen är den delen av backen där det går att åka på kvällen.

Varför?

Jag och Kim är, som sagt, riktigt intresserade av att åka bräda och skidor så när vi blev less på hösten i Boden någon gång under sista året på gymnasiet så beslutade vi oss för att jobba på skidort när vi gått ut. Vi började med att kolla runt i europa men det var tydligen ganska svårt att få jobb i typ Schweiz så vi tog ett steg till och bestämde oss för att sticka till Kanada. När folk frågade vad vi skulle göra när vi gått ut blev standardsvaret; "Vi ska jobba på skidort". Hur sjukt det än känns att det blev verklighet av det hela så kommer det verkligen att hända.

Givetvis är det uppenbara svaret på frågan "varför?" helt enkelt; för att vi vill åka snowboard och skidor i de riktiga bergen.

När?

Jag och Kim lämnar Boden någon gång mellan den 20e och den 22a november och därefter väntar en dryg vecka i Hallstavik där jag förhoppningsvis får träffa lite av Kims släkt så att de får träffa snubben som kidnappar deras lilla Kim under ett år och tvingar med honom till Kanada. Därefter väntar en sjujäkla flygresa den 29e november där vi dessutom ska plocka upp en dansk kille på flygplatsen i London som vi ska jobba och bo med under året.

Egentligen känns det som att det är rätt länge kvar tills vi åker. Det har nog inte riktigt sjunkit in ännu. Först och främst ska vi ju ta farväl av alla kompisar som sticker till Australien och jobbar där ett år.

Hed mänliga välsningar,

Per U