Nu är jag inte typen som svär som en sjöbuse över minsta lilla grej men hela den här karusellen med att ta hem en cykel i en låda har verkligen tryckt på fel knappar. Jag vägrar börja räkna på det högt för det kommer bli alldeles för mycket för er att ta in men jag har varit tvungen att betala helt otroligt mycket pengar för att få hem den här förbonkade lådan som nu står brevid mig, manglad. Man kan ju tro att om man ska betala för att få hem en låda så ska de åtminstone försöka behandla den någotsånär varsamt, men icket! Cykeln går i princip att sätta ihop utan att öppna lådan något mer än vad som redan är gjort.

Nåväl, nog med gnäll om det. Det viktigaste med att jag är hemma är ju ändå att jag är hemma... antingen det eller att det nu officiellt är slut på min, Kim och Hampus resa i Kanada. Nu är det ju bara jag som kan skriva om mitt liv här i Boden och det kommer jag verkligen aldrig i mitt liv att överväga. Hade jag svårt att plita ner rader om allt som hände i Kanada så hade jag varit tvungen att jobba 24/7 för att få ihop samma mängd rader om Boden.

Det känns givetvis sorgligt att ha tagit farväl till alla där borta i Panorama men det som smärtar mig mest är nog att lämna mina resekamrater sedan 10 månader. Oavsett väder och vind har jag ju alltid haft mina svenska stöttepelare där och det är jag oerhört tacksam för. Kul har vi haft också, jag hoppas att ni har lika mycket nytta av den här bloggen i framtiden som jag kommer att ha, jag sparar varenda litet inlägg jag skrivit.

Jag måste även passa på att tacka mina trogna 12-16 läsare som regelbundet klev in här under hela tiden jag skrivit, varför ni gjorde det vet jag inte men det var ändå en liten extra spark i bakändan när det blev dags att skriva av sig.

Sen har jag ju världens bästa föräldrar och familj som hjälpt mig med allt möjligt under de senaste 10 månaderna, hatten av för att ni orkat med mig!

Nu tänkte jag inte försöka mig på att sammanfatta den här resan på något vis, men det skrev jag ju om senast. Jag är bara så otroligt glad att jag varit med om så mycket och fortfarande kan sitta och gnälla över att min låda är trasig, såpass långt måste jag leta för att hitta något dåligt med min resa.

Än en gång,

Tack.

Per

Sorligt men sant. Varje resa har sitt slut. Det är dags att för den här bloggen att sjunga på sin sista vers. Allt sånt där stämmer ju utmärkt i ett sånt här tillfälle men det känns, trots alla klichéer svårt att förstå att resan nu är påväg att ta slut.

Vi har ju surfat i midjedjupt puder (nåja, inte så värst ofta), cyklat omkring i såväl storstäder såsom grusiga downhillspår, traskat omkring i både lövskog samt förortdjungel och vi har bannemig gjort alltihop med ett gäng människor som vi önskat kunnat följa med oss genom resten av livet. Allt från att ha tagit en galen chilenare upp till offpisten i Panorama till att sticka på en galen resa till Whistler med engelsmän, nya zeeländare och ännu fler chilenare. Det finns så många glada historier att berätta men nu på slutet av resan kommer det onekligen att bli de sorgliga farvälen som kommer ta upp större delen av åtminstone mina tankar.

Som sig brukar finns det inget jag kan skriva här för att fullständigt beskriva hur underbar den här resan har varit. Allt jag kan göra är att förmedla bilder (som aldrig i mitt liv kan beskriva tusen ord, det plitar jag ner utan tvekan och känner mig inte alls nöjd för det) och text som är slappt författad av en svettig tjugoårig svensk i en schaskig hotell lobby någonstans i förorterna till New York. Det känns lite som att jag kommer att få berätta allting minst tusen gånger till vad jag än skriver här.

Jag bestämmer mig lite snabbt för att inte försöka beskriva resan ens i stora drag här. Det bästa som finns att göra är väl att läsa igenom alla inläggen jag skrivit hittills (vilket kan tyckas vara skrämmande litet baserat på superlativen jag kräkts ut hittills i detta inlägg) och sammanfatta själv. Lycka till med det. Medans du gör det ska jag plita ner några favoritcitat som jag fiskat upp här och var sedan senast. Citat gör mig alltid lycklig, de påminner mig om känslor, intryck och tankar som jag aldrig kunnat återuppleva om jag inte haft en liten bit av den stunden nerskrivet.

"Nästan så att man skulle ha haft en sån där kamera som tar tusen bilder i sekunden"

"Kolla vad den killen har på sig!!"

"Nämen grabben, inte ska du väl sitta på den pålen?"

"I had no idea you were a geek"

"Are you all brothers?"

"Hur fan låser man den här dörren?!"

"Fråga om du får slicka på hennes ben!"

"Nei, jag er Norsk!"

"Hammarkuken, he he he"

"My photo album is sooo shit"

"Bäng, bäng, bäng, taxi, bäng"

"Jag vet vem som inte gillar det här... Pano pride"

"Comin at ya live here from Empire State Building, EVERYBODY IS GETTIN MAGGOT!!!"

"GÄLLIVARE!! TJENA!!"

"Helvete Lars-Olov, HELVETE!!"

"Come get us by the big Radium sign, our car broke down"

"Ja ingen asiat har ju kapat huvudet av oss än i alla fall"

"Visibility is low, do you want to come back some other day?"

"Hoppas att hästarna inte står ute hela kvällen, det är inte bra för dem"

"Chrysler tower, vad fan gör vi här?!"

"Kolla grabbar, jag SA JU att det var här!"

"Jag känner bara för att springa och skrika 'SMUURFAAAAR!!!!'"

"Smurfar och smällare med extra kraft"

"Are you over 15?"

"Den hakan går inte av för hakor... HÖ HÖ HÖ"

Slut för denna gång, jag lär höra av mig imorgon på flygplatsen då vi har rätt mycket tid att döda där.

Gonatt!

Tjena tjinixen. Tänkte avfyra en liten snabb uppdatering från flygplatsen i Calgary. Vi överlevde bussfärden hit och nu sitter vi här i typ 12 timmar till innan vi flyger till New York via Phoenix vilket totalt kommer kosta oss 12 timmar till. Så för att reda ut den relativt simpla matematiken 12+12 så är vi ett dygn ifrån att virra omkring i New York.

Annars hade jag inte speciellt mycket att komma med. Jag saknar Panorama men jag längtar även hem oerhört mycket.

Frid vare med er

P.s Mamma, för det första är du en ängel som överhuvudtaget kommer ihåg det där med försäkringen. Vi kommer att vara i USA från och med den 11/9 till och med den 14/9. Hem kommer jag den 15e till Kallax med vilket flyg som har platser ledigt (många plan har det mitt i veckan så det kommer bli billigare än att boka i förväg) så jag vet inte tiden ännu. Jag kommer absolut att höra av mig igen innan dess så att alla inblandade vet om när och vars jag anländer. D.s

Egentligen hade jag inte så specielt mycket att skriva om, men jag tänkte att det alltid är trevligt att höra av oss lite såhär precis innan vi återvänder.

Så idag var sista dagen då liftarna var öppna för downhillåkare. Givetvis var jag tvungen att cykla en liten stund med Hampus och några andra grabbar. Jag tog min stackars cykel upp och misshandlade den i några timmar innan mina fingar och armar till slut gav upp. Totalt har jag varit i liftarna 8 (!) dagar under säsongen vilket låter lite vekt, däremot har jag cyklat en hel del runt panorama och nere i stan.

Vi sticker alltså till New York på fredag. Vi har inte riktigt fixat alla detaljer men resan men vi har hela veckan på oss så jag är inte speciellt oroad.

Hela det här inlägget är en röra, förlåt.

Hampus står och lagar det sista kilot köttfärs så att vi blir av med all mat innan vi sticker, det luktar mums. Jag håller mig till att spela musik och se söt ut.

Tack för mig, hej.