Jag hatar blogg.se för deras överdjävliga sätt att tvinga mig att lägga till alla bilder en efter en. Nåväl, likförbannat gör jag det. Typ på samma sätt som man hatar svenska staten för de förbonkade skatterna men ändå betalar. Det går liksom inte att undvika. En annan sak som jag känner att jag behöver påpeka är att det är ett ludd som bosatt sig på linsen på kameran under hela resan, givetvis märker jag detta först när jag väl är hemma. Det är därför det är ett ludd på bilderna i alla fall, nu vet ni och här har ni;


Jag får skriva lite längre när jag orkar. Nu är det sovdags för jag ska arbeta imorgon. Tack och hej för mej.

Äntligen i Revelstoke alltså. Så jävla bra! Vi anlände till Revelstoke imorse vid 8 och vi började dagen med att knallar runt lite, sträcka på benen efter den 3-4 timmar långa bilresan. Flera arbetare på orten förklarade för oss att vi var dumma i huvudet som var där en och en halv timme innan liftarna öppnade. Vi tackade för informationen och rörde oss mot restaurangen för lite frukost och kaffe.

När vi väl tog oss upp i backen såg vi att där fanns ungefär 5 centimeter nysnö i backen så vi rev av första åket i pisten som var helt underbar. Lite som att åka offpist i pisten faktiskt. Eftersom pisten blev uppåkt omedelbart efter vårt första åk bestämde vi oss för att knalla en liten bit för att ta oss till baksidan av berget där det fanns ännu fler orörda backar. Glada i hågen kryssade vi omkring i backarna och tyckte att livet var rätt bra.

Efter några åk blev det dags för lunch som för dagen bestod av en liten paj och cola. Jag förbannade mig över att jag hade tagit mina vårhandskar som vid lunchtid hade gått att vrida ur som en tvättsvamp.

När vi fått i oss lite mat rörde vi oss vidare till baksidan av berget. Nu hade även solen tittat fram så vi fick lite fina svängar i solskenet. Vädret svängde dock väldigt snabbt vilket gjorde att det var solsken och glada miner ner för pisten för att utbytas mot snödump och gladare miner i liften. Helt sjukt var det.

En av våra kära chilenska kompisar kraschade någon gång efter lunchtid och fick tacka för sig. Vi gjorde några åk till men snön började bli tung och uppåkt så vi bestämde oss att det var lagom att åka ner till stan och checka in på motellet. Vi hade bokat ett rum i förväg så det var bara att glida in på motellet, hälsa glatt på snubben i kassan och surt hosta upp kosingen för kvällen. Rummet ser helt okej ut, ungefär som de gör "hemma" på Panorama. Vi har kök, TV och internetuppkoppling så jag är nöjd. Dessutom lyckades jag paxa till mig den större sängen (Hampus sover på en knarrig enkelsäng).

Just nu funderar vi på när det börjar vara dags att laga mat och efter det börjar det nästan bli läggdags för en liten sömntuta som mig. Dessutom, angående ingenting alls, spelar D12 tydligen här i Revelstoke ikväll vilket är lite halvcoolt för en sån gangsternörd som mig. Jag lär däremot ligga och sova långt innan spelningen börjar men ändå!

Imorgon blir det åkning i Revelstoke igen och sen bär det av hemmåt efter middagen. Vi hoppas på att vara hemma i tid så att vi kan sova ut innan det är dags för jobb igen på onsdag!

Det var allt för idag. Imorgon hoppas jag att jag kan slänga upp några bilder.

Tjenamors!

Jag och Hampus sticker till Revelstoke imorgon. Sjukt vad mycket jag längtat efter att få berätta för er att jag ska dit. Uschjamej, fanns det någon sorts mening med min resa till Kanada så var det bannemig att åka till Revelstoke. Alla sjuka filmklipp, alla berättelse som skickat rysningar längs min ryggrad och alla underbara bilder har lockat mig och nu är det äntligen dags.

Vi hoppas på att det är ett litet snöfall under natten för just nu var det rätt dåligt med nysnö i Revelstoke. Får vi inte snö är det inte hela världen, det lär finnas gott om snö där hursomhelst. Inget slår dock nysnö.

Kim ska till Revelstoke nästa vecka så oroa er inte för honom, han kommer ha mycket att berätta om han också! Kanske så illa (?) att det blir tvunget att bli ett nytt gästinlägg från hans sida?

Jag ska försöka slänga upp ett inlägg därifrån när vi åkt första dagen. De skulle tydligen ha internet på vandrarhemmet som vi ska bo på.

Det blir bara jobbigt om jag ska försöka skriva längre. Allt blir superlativ förr eller senare. SJUKT TAGGAD!

Hejsvejs lingonfejs.

Den perfekta gästen. En fiktiv gäst som lever och bor på ett sätt som tillåter städarna att avslappnat och utan stress utföra sitt arbete utan att egentligen göra någonting. Gästen använder egentligen sitt hotellrum som värmeskydd då golv och tak är allt som behövs för den spartanska livsstilen hos den perfekta gästen.

Den perfekta gästen lever efter dessa strikta riktlinjer;

• Sängarna lämnas orörda. Golvet är tillräckligt mjukt för en hårdhudad perfekt gäst.
• Köket står oanvänt. Allt som behövs för att tillaga de simpla måltiderna som bör avnjutas är en konservöppnare, en schweizisk armékniv samt en tändare.
• Toaletterna används enbart i nödfall. Vid längre vistelse bör så kallade "hundpåsar" tillämpas för behov #2.
• Den perfekta gästen bör, i slutet på sin vistelse, börja sudda ut sina spår. Eventuella grus- och/eller sandkorn bör avlägsnas från rummet med hjälp av en pincett. Gästen dammar efter sig samt granskar noggrant golven efter fläckar och fotavtryck.
• Om TVapparaten ska användas görs detta utan att använda sig av fjärrkontrollen. Skulle där inte finnas en fjärrkontroll tiger Gästen och räknar sina välsignelser då högre makter avlägsnat fjärrkontrollen så att Gästen ej inleds i frestelse.
• Skulle det te sig så illa att Gästen skulle bli tvungen att lämna rummet får Gästen lämna rummet genom dörren. Eventuella fingeravtryck på glasdörrar till balkong/altan tolereras inte och resulterar i en omedelbar avstängning och bannlysning för den perfekta gästen.
• Vid avresa bör den perfekta gästen inhandla matvaror till ett värde av minst 10 $ som Gästen sedan lämnar åt efterföljande städgrupp. Eventuellt kan där även lämnas mynt till ett värde av minst 5 $ och/eller ett brev till städgruppen där Gästen förklarar sin förtjusning över den underbara städningen.
• Skulle en städgrupp anlända under Gästens vistelse bör Gästen möta dessa i dörren och vänligt men bestämt förklara att Gästen trivs oerhört bra i sitt rum precis som det är. Eftersom Gästen inte använt någonting i rummet passar det utmärkt att påpeka detta för städgruppen. Avböj eventuell påfyllning av handdukar och tacka för omtanken.
• Som en efterföljande handling bör Gästen ringa till städgruppens överordnande och meddela att deras städning varit otroligt väl genomförd. Det skadar inte att påpeka hur pass trevliga och roliga städgruppen var.
• Vid avresa bör trapporna i byggnaden användas. Skulle Gästen stöta på en städgrupp i trappuppgången bör Gästen hälsa glatt och påpeka att städgruppen gjort ett bra arbete.

Skulle Gästen uppfylla alla dessa krav bör det inte finnas några tvivel för efterföljande städgrupp om att rummet varit städat hela tiden och att gästen inte använt sig av någonting i rummet. Städgruppen uppskattar liknande betéende oerhört mycket och tar troligtvis chansen att slå sig ner i soffan, slå igång TVn och äta chips under det hålet i tiden då städgruppens överordnande utgår från att städgruppen utför en grundlig rengöring av rummet.

Det verkar som att ni har fått lite vårväder där hemma i Svea rike. Som det sett ut de dagar vi varit lediga har vi haft solsken och nysnö. På lördagen knallade vi glatt ut till offpistområdet och fick oss några goa åk. Hampus är dock fortfarande lika värdelös på att vandra. När vi stannat för att vänta in skåningen i ungefär 5 minuter vill han ta en rast då vi redan haft 5 minuters paus. Givetvis blir vi lite rastlösa så vi börja skynda på Hampus ytterligare, tyvärr slutar detta endast i mer ilska från Hampus sida.

På söndagen åkte vi först från klockan 12. Vi fick några fina piståk och allt var väl. Allt var väl tills jag kraschade in i en skidåkare som stod ivägen för mitt fina hopp över en pistkarm. Hon åkte nog fredfullt ner för pisten och tyckte allt var väl när jag kom som skjuten ur en kanon över kanten. Hon skrek och fick lite ont (vilket jag, orsaken av olyckan också fick) men hon tyckte allt var bra trots allt. Inga brutna ben. Hennes man var dock lite mer upprörd och tyckte ironiskt att det var ett snyggt hopp jag gjorde. Jag gav honom ett ledset öga och sen brände vi vidare ner för pisten. Det fick bli sista åket för dagen, tänk vad skämmigt att träffa dem i liften senare!

Idag höll vi oss mestadels till parken. Eftersom jag börjat bli lite hajj på det här med att åka på stänger så hade jag väldigt kul hela dagen. Kim stack hem där vid tvåtiden men Hampus höll hela dagen. Jag är lite öm i kroppen efter diverse fall men alla ben är intakta och alla tänder sitter ungefär där de ska sitta.

Kim har lirat lite gura på personalfesten ikväll och han fick till och med en liten hejjaklack som ropade efter mer när han var klar med sitt kompande. Han börjat bli duktig på plinkadet, det måste jag säga!

Nåja, tänkte väl slänga upp lite bilder när jag ändå är igång. Det verkar ju vara det ni är ute efter?


Ser ut som att vi fick punka.


Hampus presterar så bra med publik.


Kim vet hur man knallar fort.


Rätt fin utsikt när man ska knalla långt.


Kim kravlar längre och längre upp mot puderöppningen. Helt klart värt det!


Per är med på en bild! En av många stänger i parken. Foto av den kamerabegåvade skåningen Hampus!

Allt för inatt. Tack till mamma och pappa för ert outtröttliga stöd tvärs över atlanten. Ni är bäst!

Gonatt!

Om det funnits rättvisa, hade då detta hänt?;

Panorama får 10+ centimeter snö. Per, Kim och Hampus arbetar. Fredagen (idag dvs) är veckans stressigaste dag så ingen, absolut ingen, får ta en åkpaus. Folk som inte åker är lediga och kommer till kontoret och har mage att säga att de inte ska åka. Chefen lovade att han skulle fixa åkpaus åt oss när vi träffade honom på mataffären igårkväll men idag lät det mer som att löftet var prestationsbaserat, "Om ni knegar ikapp allt vi ska göra idag så får ni någon timme under dagen".

Nä, jag väljer att sluta tro på rättvisa. Vi lever i en kall, hård och orättvis värld.

Påtal om bananer; jag tvättade igår en vit laddning tvätt nere i de gemensamma tvättmaskinerna. Till min förskräckelse har mina kläder gröna fläckar lite här och var så jag bestämmer mig för att försöka identifiera fläckarna. Jag klöser bort en liten klump från en av fläckarna och luktar på det (våga för att vinna heter det väl? Nu var det väl mer "våga för att kunna söka upp och brutalt misshandla personen som orsakat fläckarna"). Genast identifierar jag doften som tandkräm. Något stolpskott i byggnaden har tvättat en handduk eller liknande som var full med tandkräm och lyckats få det att fastna i tvättmaskinen. Så när jag glatt slänger i min vita tvätt är jag redan satt i fällan. Nu måste jag tvätta om och spraya med fläckborttagningsmedel på samtliga vita tröjor jag har försökt tvätta.

Detta är ett oerhört stort problem för en såpass lat och oengagerad (i den här tvättgrejen som folk verkar göra rätt ofta) ung man som jag råkar vara, så jag har helt enkelt beslutat att skjuta på tvätten ett par dagar till. Jag låter smutsen gro in, invaggad i säkerhet, och sen slår jag till med full kraft. Stålull och viljestyrka ska ta kål på tandkrämsfläckarna.

Nog om min tvätt. Så intressant är det kanske inte.

Nu ska jag sörja över att det slutat snöa och börjat smådugga istället. Livet är orättvist.

Hej då.

På vår välplanerade resa till Cranbrook stötte vi på ett par problem. Dels är hjulen på Britt-Marie felkalibrerade så de pekar åt lite olika håll och dels så fick vi punktering när vi var sisådär 10 minuter ifrån Cranbrook. När det hemska inträffade hade vi ingen aning om vi ens hade ett reservdäck i bagaget så ni kan ana hur stressade vi blev. Som tur var låg där ett reservdäck. Sagt och gjort, då är det väl bara att skruva på däcket och köra vidare?

Tyvärr är livet aldrig så enkelt när man köper en bil för 600$. Vi fick nämligen inte med ett fälgkors. Så där stod vi, i det snöblandade regnet, och försökte förjäves bända upp bultarna med en vanlig skiftnyckel. Jag ställde mig och försökte vinka in en bil och fråga med min snällaste röst om vi kunde få låna ett fälgkors. Jag viftade och vinkade och förbannade min otur när ingen bil ville stanna. Förbaskad som jag blev bestämde jag mig för att göra ännu ett försök med skiftnyckeln. Då ställer sig Kim och försöker vinka in en bil och lyckas, inte bara en gång utan två gånger, vinka in bilar och fråga efter verktyg. Gubben i bilen visste inte heller riktigt vad han hade där bak i bagaget så vi fick leta ett tag men mycket riktigt hade han det vi behövde.

Gubben slog sig ner i bilen, tog fram en cigarett och slog igång musiken medans vi bände lös däcket och snabbt skruvade på reservdäcket. Vi tackade så hjärtligt för lånet och gubben fortsatte sin färd.

Med hjärtat i halsgropen fortsatte även vi får färd mot Cranbrook, det förlovade landet av billiga varor och snabbmat. Cranbrook visade sig vara ungefär lika stort som jag utlovat men priserna var kanske inte riktigt så mycket billiga som jag trott. Däremot fanns nästan allt vi hade önskat oss där så det fanns ingen risk att vi skulle åka hem med för lite varor.

När vi kommit hem var det dags för lite broomball med vår avdelning. Tyvärr fick vi stryk med 5-0. Det var mest på grund av att planen numera är 50% slask och 50% asfalt. Det passar inte vår spelstil riktigt, haha.

Nu har halva arbetsveckan gått och det har väl egentligen inte hänt så mycket mer spännande. Vi spelade lite fotboll mot skåningarna på asfaltsdelen av broomballplanen. Jag, som inte är teknisk av mig när det kommer till fotboll, fick mest agera rundningskon när de skickliga skåningarna svischade förbi på kanterna. Det var roligare när vi spelade hockey, det vill jag lova.

Vi ska få en ny rumskamrat när vintersäsongen tar slut. En av chilenarna ska flytta in i rummet brevid mitt. Det blir rätt trevligt med lite omväxling. Hittills har min nuvarande rumsgranne mest gjort mig upprörd med sitt eviga alarm som varit ställt på klockan 10 i ungefär två veckor.

Som vanligt börjar jag få slut på vettiga saker att skriva. Jag får tacka för mig för den här gången!

P.s Jag är givetvis mycket stolt över både min kära Mor samt hennes hund Ajjis Pajjis, det var bra gjort att rädda renen! Dock är jag lite fundersam över hur glad renägaren egentligen blev. Det kanske var mer "Åååhfan, jasså jag hade en ren till? Jahaja, det var väl kul för den hysteriska kvinnan att få rädda renen. Nå, nu ska jag gå och kasta några renar framför tåg så att svenska staten får pröjsa". D.s

Hej å hå.

Jag har väl egentligen inget speciellt att rapportera idag. Vi har åkt från klockan 11 till halv fyra idag och det har varit väldigt roligt. Vi har fjantat omkring i parken och kört bromsspelet. Bromsspelet går ut på att göra stoppsladdar och spruta snö högt som fan. Det är sjukt kul att åka omkring och sladda men jag är övertygad om att vissa åkare i backen inte uppskattar våra upptåg lika mycket.

Några exempel på hur odrägliga och jobbiga vi har varit idag då. Vi har kört bromsspelet framför folk, vi har bonkat alla skyltar som vi kunnat få tag på, vi har ropat "STEEEVEE?!?" från liften för att försöka se om någon reagerar, vi har åkt asfort förbi massa gamlingar och småttingar i nybörjarbacken. Vi kan vara rätt jobbiga bara vi vill. Kul har det varit i alla fall.

Efter åkningen tog vi ett avkopplande bad i en av poolerna som finns i Pano. Vi träffade Tom och Tobbes föräldrar/syskon och fjantade omkring lite mer i poolen. Bastun de hade var riktigt mesig. Man kunde inte ens ösa på mer!

Det ser ut som att vi åker till Cranbrook för att handla lite smått och gott. Det ska bli trevligt att spana in en annan stad. Förhoppningsvis är det lika billigt och stort som jag har förespråkat de senaste veckorna.

Tjing tjong ping pong.

Vi har åkt lite vårskidåkning idag (totalt fyra åk) och det har varit väldigt trevligt och varmt väder. Som tur var lovar väderleksrapporten att vi ska få lite kallare väder och förhoppningsvis, om vi har ordentlig tur, får vi även lite lite snö. Om det skulle vara fallet måste vi börjar röra på oss och utforska andra skidorter precis som jag skrev i ett tidigare inlägg.

Kul att se att Hampus familj kom hem säkert trots lite krångel med tidspassningen. Vi saknar redan dagarna av färdiglagad mat.

Eftersom det ser ut som att vi stannar över sommaren också så har vi fått erbjudanden om arbeten fram till september. Som det ser ut nu kommer jag och Hampus att arbeta med att fylla på städrummen med lakan och sånna saker och Kim kommer att fortsätta vara en städare. Jag och Hampus får en liten löneförhöjning till 10.33 $/timmen. Kim tjänar dock mer än så eftersom han knegar på fort som fan så han var nog inte intresserad av en fast lön istället.

Vi har hört ryktesvägen att mitt och Hampus kneg kommer vara rätt lagom jobbigt under sommarsäsongen.

För att underhålla vår äventyrslystna sida under sommaren ska vi försöka få tag på några billiga cyklar så vi kan åka omkring i skogen även fast det inte finns snö. Vi ska även försöka åka wakeboard och jag är även lite sugen på att åka longboard, bara för att testa. De har väldigt många cykelspår så om det blir cykling kommer vi inte lida av brist på variation i alla fall. Hela Invermere med de småbyar som ligger häromkring är omgivet av skogsslingor.

Nåväl, nog om drömmande om sommaren.

Ikväll ska vi ut på byn och imorgon blir det nog åkning i Pano. Vi får se vad som händer!

Tack och hej.

Inte idag, inte imorgon och inte dagen efter det heller. Men dagen därpå bär det troligtvis inte av ut på vägen. Däremot dagen efter den dagen ska vi börja bege oss ut på äventyr. Vi har förhandlat oss till liftkort för halva priset på en skidort som heter Fernie där vi ska jaga lite puder i vårvädret. Snörapporterna ser dock mörka ut för puderjägare så det lär bli att sladda lite slasksnö i några timmar. Vi tänkte nog försöka stanna i och handla lite förnödenheter i Cranbrook om vi har tid och lust. Det ryktas dessutom om att de har Wendys (snabbmatsställe med gott rykte) så vi får nog oss lite god mat också!

Efter det hade vi nog tänkt fortsätta utforska Kanada med Britt-Marie. Vi tänkte åka till Revelstoke med ett gäng, hyra ett riktigt skruttigt rum och fortsätta jakten på vårpudret. Revelstoke skulle vara helt stört coolt att åka till då otroligt många skid- och snowboardfilmer har spelats in där. Problemet är väl att det finns en passage efter vägen dit som heter Rogers Pass där det går laviner titt som tätt vilket gör att man kan bli fast i bilköer på upp till 12 timmar. När man väl får börja köra kan det vara decimetertjockt med snö vilket gör kraven på däcken rätt hårda. Eftersom Britt-Marie endast är utrustad med däck som är anpassade för att fungera året runt blir det därför lite svårt för oss att köra henne upp dit. Därför hoppas vi att vi kan åka med ett lite större gäng så att vi kan hyra en bil istället.


Jag har skickat in min interna platsansökan för mellan- och sommarsäsongen. Som det ser ut nu kommer jag alltså att arbeta fram tills den 7e september. Mig veterligen har jag bokat hemflyget den 16e september (om inte senare) vilket gör att jag har någon vecka över då jag hoppas att jag hinner resa runt lite för de sista slantarna och kolla in Vancouver och Calgary på sommaren.

Efter vintersäsongen är slut brukar stora delar av personalen på Pano åka iväg till Whistler i 5 dagar och åka som fan i vårvädret. Som det ser ut nu är Whistler rätt dåligt men jag är övertygad om att det kommer vara åkbart i mitten på april. Det ser ut som att jag får fira min födelsedag i Whistler i alla fall och det kan bli rätt sjukt bara det.

Kim har fått sina chokladkakor och ost från Mona (tror jag det var) och det såg väldigt smarrigt ut. Därför tänkte jag slänga ut addressen till mitt postfack här på bloggen. Undvik att skicka droger, bomber och lakrits bara. Avföring och döda djur undanbedes också.


Per Uneby - Staff
Housekeeping
Bag 7000
Panorama Mountain Village
Panorama, BC
V0A 1T0
Canada

Så ska det se ut!

Det var allt för idag!

Tjoflöjt.

Kom precis hem från kneget och kände mig lite inspirerad att slänga upp ett inlägg.

Det börjar våras för vår här i Kanada och jag måste säga att det får mig att längta lite till sommarsäsongen som jag tror kommer bli minst lika bra som vintern. Jag hade tänkt stanna här tillsammans med Kim och sen får vi väl se vad Hampus gör. I vilket fall som helst tror jag att det kommer vara underbart vackert här och jag vågar nog lova fler och bättre bilder från sommaren!

OS har tagit slut också vilket innebär att jag äntligen kan börja handla lite souvenirer utan att bli halshuggen för att jag stöder Kanada i hockeyn. Vi ska försöka åka iväg på en liten roadtrip till en lite större stad där vi ska inhandla lite mat, mycket godis och annat som kan tänkas behövas.

På tal om vår roadtrip (där vi ska köpa en SIMkort så att vi kan använda våra mobiltelefoner) så har vi levt i över tre månader helt utan mobiltelefon. Det är inte för att vi inte haft råd eller för att vi inte velat bli kontaktade utan snarare för att vi varit på tok för lata för att ta oss till en stad där de säljer SIMkort. Att vi inte har mobil har irriterat de flesta som velat ha med oss att göra eftersom vi är totalt beroende av att alla inblandade parter passar utsatt tid som endast kan bestämmas över internet eller öga mot öga.

Det intressanta med att leva utan mobiltelefon är att man gärna tänker några steg i förväg när det börjar närma sig åk- eller krogdags. Vi har helt enkelt blivit lite mer organiserade och förståndiga (eller?) vilket ändå får anses vara rätt positivt.

Det har varit väldigt kul att ha Hampus familj över på besök. Det är alltid trevligt att träffa andra svenskar så att nu även få träffa danskar är inte helt fel. Nä... nu ska jag kanske inte vara taskig. De har glatt bjudit oss på både mat och fika (samt godis, viktigast av allt). Samtidigt har vi fått veta några svidande berättelser om Hampus som sig bör när föräldrarna får tag på kompisarna.

Annars har jag bannemig inte så speciellt mycket att rapportera. Det får vara allt för denna gång.

Hejsvejs.

Det finns inget jag kan skriva, inget jag kan berätta, som kan beskriva hur oerhört underbart jag lever just nu. Jag ursäktar mig för min brist på ord men min enda mening med detta inlägg är att försöka förklara hur bra jag lever just nu. Ursäkta för min brist på engagemang under de dagar jag levt och överlevt de senaste veckorna.

Jag är så lyriskt att jag inte ens vet vart jag ska börja. För att göra det enklare för er alla börjar jag med det tidigaste fina minnet jag har efter det senaste inlägget jag skrev.

Världens mamma skrev om hur hon saknade mig och jag lovade uppdateringar. De uteblev. Jag försökte, jag lovade och jag garanterade det bästa inlägget på bloggen. De uteblev. Dagarna blev längre och soligare samtidigt som jag försökte engagera mig i den till synes döda bloggen. Till slut blev det för mycket. På kvällen mellan den första och den andra mars fångade jag mitt förstånd och samlade krafter för att författa följande;

En månad. Ett par veckor. Vad gör det för skillnade för en som lever samma verklighet varja dag?

Egentligen lovade jag mig själv att aldrig skriva efter att jag varit ute på krogen och druckit några öl men ikväll får undantaget bekräfta regeln. Känslorna tog över och det resulterade i ett inlägg som exploderade i hundratals rader som egentligen beskriver samma övervällande känslor som alltid.

Hampus familj anlände till Panorama en eftermiddag i Februari och jag var givetvis där för att välkomna dem samtidigt som jag erbjöd Britt-Maries tjänster som transportfordon för familjens bagage. Så efter en snabb hälsningstillställning skjutsade jag både bagage och matvaror till lägenhetskomplexet som kallas Hästtjuven.

Mitt sinne stod emot oerhörda prövningar när jag stod emot frestelsen att fråga efter godiser som ryktet lovade att jag skulle erhålla efter familjen Hammarquists ankomst lovat. Fin och förnäm som jag är lyfte jag glatt in deras bagage i huset och traskade glatt iväg till personalbostäderna efter att ha påpekat att skåningarna skulle få fortsätta deras "skåningande" då det var ett tag sen de alla samlades under samma tak. Trötta efter resan måtte de ha glömt bort mitt enorma godisbegär så de gav mig inget godis den kvällen. Lika glad var jag godisbristen till trots.

Dagen därpå testade jag på att åka iklädd enbart iklädd en tshirt och tjocktröja. Jag frös för det mesta men som tur var lyckades jag undvika att bli sjuk. Jag tror att Hammarquistarna tyckte jag var löjlig som åkte i Tshirt men det fick vara godkänt än så länge. Ännu vågade de inte riktigt rätta till mitt extremt oförsiktiga beteende.

Ännu en dag passerade utan några större noteringar utöver de till synes eviga noteringarna från Aftonbladet om svenska medaljhopp och medaljmissarna. Vi levde nu i den andra dagen av ledighet och sömnen låg i det första ledet av prioriteringar för min del.

På den tredje dagen insåg vi att vi hade bokat en personalresa till skidorten Lake Louise där det utlovades guld och gröna skogar. Oturligt nog slutade det med ungefär en centimeter nysnö och lite halvdassigt väder efter lunchen. Vi njuter dock alltid av att spana in en ny skidort så det var väldigt trevligt.

Fjärde dagen under vår lediga vecka bestod till mestadels av åkning i parken där vi försökte åka på stänger och hoppa i hoppen som finns att tillgå där. Alla överlevde utan att bryta några ben eller sträcka några jobbiga leder. Värt att notera är väl att en kille trillade på ansiktet så illa att skidpatrullen var tvungen att skyffla undan blod från backen. Det kan gå illa om man är riktigt dålig i parken!

Femte dagen är givetvis en måndag. Alltid ska sista dagen eller sista åket vara det sämsta. Turligt nog rörde vi oss vidare till Kicking Horse och fångade lite härligt orört puder. Vi knallade upp för det största möjliga berget (där vi varit ungefär 5 ggr totalt) för att surfa ner för den tunga vita snön. För dagen var det jag, Hampus, Angus och Friedrike som stack iväg till Kicking Horse vilket förklarar bristen på bilder på allas vår Kim. Dagen var helt underbar med solsken och vårsnö. Dessutom traskade vi till andra sidan av ett berg och fångade lite orörd snö vilket helt klart gjorde det hela värt bilturen och allt annat tjafs.

Efter en underbar dag med solsken och vårsnö stack vi iväg i raketfart tillbaks till Panorama för att hinna spela lite Broomball* med vår avdelning. Tyvärr åkte vi på däng med 2-1 men jag får nog lov att skylla det på vår frånvåro i spelet då matchbilden förändrades omedelbart efter att vi klivit in i spelet. Anders (en av våra svenska kompisar) var som vanligt stabil i målet och utan honom hade siffrorna troligtvis varit större.

Trots förlusten krävde dagen sin beskärda del av firande vilket resulterade i en bra kväll ute på Panoramabaren "T-bar".

Tills vidare är detta nog för mig. Imorgon är det dags för arbete fram tills fredag då vi äntligen är lediga igen.

En bloggare som alltid uppskattar tålamod och hängivenhet,

Pelle


* Broomball är en fjollsport där man använder kvastliknande tillhyggen för att försöka panga in bollen i motståndarens mål. Typ som innebandy fast med sämre klubbor och halkigare underlag. Måste jag tillägga att jag är ett passsningsgeni även i broomball?