Nä, så illa kanske det inte är, haha.

Dagens mest välplanerade olycksfall:

Jag och Hampus står och jonglerar lite med en flaska såpa i förrådsrummet. Vi låtsas vara en bartender, en bolltrollare eller en jonglör i ett par minuter. Det går väl lite sisådär. En flaska såpa är inte så lättkontrollerad som man lätt kan tro vid en första anblick.

När vi som bäst står där och försöker dämpa den på foten, lägga den bakom nacken eller snurra den några varv runt fingret brister det för Hampus. Han tappar all kontroll över sin kropp och tappar flaskan i marken. Tiden går som i slow motion i några hundradels sekunder. En överraskad min tar över mitt annars så glada ansikte. Jag tänker "Fan, han tappade den". Jag tar ett steg åt sidan. Flaskan krashar i marken och locket öppnar sig. Min kropp är satt i rörelse, okapabel att hindras. Såpadroppar små som M&Ms hänger i luften, väntar på att träffa sitt mål. Plötsligt känner jag något slafsa till i ögonvrån. Såpan känns först kall, sedan börjar det bränna. Som det bränner. I vansinne sparkar jag in ansiktet på Hampus. Jag sliter åt mig första bästa handduk och börjar riva och slita. Hampus viker sig dubbel av skratt innan han inser allvaret. Vi beger oss tillbaks till rummet som vi ska städa där jag får skölja ur ögat ett par gånger och sedan linda ett kuddfodral över vänsterögat som en äkta pirat.

Hampus erbjuder sig skamset att fortsätta städa medans jag får sitta och äta tårta. Som den sanna städaren jag är viker jag dock aldrig ner mig. Jag städar helt utan djupseende i drygt 15 minuter innan jag inser att det finns en anledning att pirater var orena och oborstade, de kunde inte städa utan djupseende såklart!

Nåväl, efter en ögondusch på kontoret följt av en halvtaskig bortförklaring om hur en såpadroppe letade sig in i ögat när jag faktiskt arbetat mår jag lite bättre. Nu ligger jag och tröstäter kakor hemma i Strutsfarmen.


Detta var allt min arma kropp mäktade med idag. Det är de djupa suckarnas dag idag. Sjuk och arbetsskadad.

Gonatt Sverige. Hoppas att någon där ute kan gotta sig i mina misslyckanden. De börjar lägga sig på hög, haha.

Århundradets värsta träningsvärk:

Efter hockeyn fick jag, på grund av min fruktansvärda brist på fysisk aktivitet de senaste månaderna bortsett från snowboardåkandet, en oerhörd träningsvärk idag på morgonen. Jag hade allvarliga problem med att motivera mina ben att lyfta från marken. Ännu svårare var det att motivera att arbeta i 9 timmar. Därför har jag varit ett moln av irritation och ilska idag, klagat på allt och alla. Som tur var kunde jag köpa mig lite kakor och se på Harry Potter innan det blev dags att skriva av sig lite.

Överlag tycker jag att kategorierna funkar rätt bra. Det blir lite kortare inlägg dock.

Eller som en kompis sa det:

WHAT?!

Fantastisk fruktlös fakta:

Luftkondtioneringen i vårt hus gör att jag vaknar upp varje morgon med extremt torra ögon, mun och näsborrar. Det är nästan så att jag överväger att ställa in en hink med vatten kopplat till en vattenspridare för att öka på luftfuktigheten här.

 

Lite blandad kompott idag i bilduppdateringen. Insåg att jag hade någon åkdag på kameran som jag bara slängt upp på facebook så nu blev det lite extrabilder. Jag funderar lite över om jag ska skriva något om bilderna eller om jag ska låra dem tala för sig själv. Det jag kan säga är väl att bilden på bilen inte är den bästa men för tillfället är det den enda bilden jag har på den och det är för mörkt ute nu för att fota.

Det var allt. Kanske lite videoredigerande sen om jag hittar orken. Nu ska jag steka lite bacon till grabbarna.

Tjohej

Vi skriver inte lika ofta längre. Jag har inte skickat, betalat eller godkänt något vykort hem till Sverige, än så länge. Vi äger numera en bil. Kim och Hampus äger numera ny skidutrustning. Vi har fått en strike i personalbostäderna.

Helt ärligt vet jag inte ens var jag ska börja. För att förenkla det hela så börjar jag väl med att bestämt men vänligt påpeka att jag inte har så mycket som kollat åt ett vykort sen vi kom till Kanada. Kim har däremot skickat runt ett par vykort och då tyckte han att det skulle vara trevligt att skriva med mitt namn där också. Därför har ingen av mina föräldrar eller släktingar fått se röken av ett vykort. Så var det med det.

Bilägandet då. Jo, vi blev erbjudna en bil av en av våra kompisars rumskamrat. Han svängde förbi med bilen, en Dodge Spirit -93, i tisdags och vi blev förtjusta direkt. Den är mörklila med vit huv (ser coolt ut) samt att all klädsel i bilen är vinröd. Givetvis tänkte jag tillbaks på pappas gamla volvo som han har berättat om så många gånger och jag ser ingen annan utväg än att jag nu måste köpa en riktigt gräslig bil åt mitt barn när det bär av. En familjetradition skapas.

Vi betalade alltså 600 CAD för bilen. När snubben berättade vad han ville ha för den så jublade Kim ljudligt vilket omedelbart krossade alla chanser till prutning. Som tur var är 600 CAD extremt lite pengar för en sådan fin bil så det gjorde ingenting. Hade det varit en annan bil och en annan dag hade vi kunnat förlora stora pengar på det hela.

Idag försäkrade vi bilen och tog den på en jungfrutur tvärs genom stan. Man kan till och med koppla in en Ipod i bandspelaren vilket är värt otroligt mycket på de längre resorna. Nu återstår det bara att smälla på asmånga klistermärken överallt. Justja, i baksätet är mittensätet utskuret så att man kan lägga in skidorna i bagaget genom baksätet. En raggarmotsvarighet till takbox! Vi har döpt bilen till Britt-Marie efter en legendarisk youtubevideo. Bilder kommer att komma, lita på det!

Kim och Hampus beställde alltså skidor från USA för en vecka sen och de kom fram till Panorama igår. Lyckliga som små barn öppnade de paketen uppe på kontoret och idag var de färdigmonterade. Kim testade på lite telemark imorse och det såg väl lite sådär ut, men han har ju sina skidåkarlår så det kommer inte bli något problem. Hampus får testa sina puderskidor imorgon så det lär vara många leende svennar i backen på lördag.

Striken i personalbostäderna då. En chilenare som bor i vårat hus hade hängt upp en plastpåse på brandvarnaren när han lagade mat. Ni vet, chilensk matlagning är av den bolmande, kryddstarka sorten så det var bara en förebyggande plastpåse som mycket riktigt höll tyst på brandlarmet. Tyvärr glömde han ta ner den efter han käkat och dagen efter var hon som är ansvarig för bostäderna på undersökning och det resulterade i att alla i huset (!) fick en varning. Varningen innebär att vi står sist i bostadskön upp till Panorama samt att vi är en varning ifrån att bli utsparkade helt från alla personalbostäder.

Givetvis har vi överklagat det hela och kvinnan som är ansvarig för det hela skulle tänka över det i några dagar. Förhoppningsvis slipper vi undan.

Ikväll ska vi upp till Panorama och festa lite och imorgon blir det åkning från 9-4. Bra tider.

Nä, nu får det vara nog. Imorgon kommer det nog en bilduppdatering, kanske lite video också om ni har riktigt tur.

Hejhej

Egentligen finns det inte ord för den här dagen. Jag önskar att jag kunnat slita med er alla, visa er vad vi gjort, peka ut var vi var och slänga upp er på ryggen och åka där vi åkt. Även om orden inte finns där så ska jag försöka pussla ihop en förklaring som, och jag har inget tvivel om detta, är en enorm underdrift. En nedklottrad snorloska i ansiktet på den verklighet, de minutrarna av högkoncentrerad livsmotivation, som vi levt i idag.

Uppladdningen för den här dagen kunde inte varit sämre. Vi var ute på en krog i Invermere tills sent inatt och vi var fast beslutna om att ta den tidiga bussen upp till Panorama sedan tidigare så vi masade oss upp vid halv åtta imorse, panikpackade allt som kunde tänkas behövas för en åkdag. Vi hastade oss iväg till bussen. Ingen frukost, ingen dagstidning på matbordet och ingen som helst ork att ens lyfta ena foten framför den andra. Kroppen var slut efter en veckas jobb, huvudet var slut efter en kvälls festande och ska jag vara ärlig har jag ingen aning om hur jag överhuvudtaget lyckades vakna imorse.

Det var den tråkiga biten. Jag mådde skit helt enkelt.

Vi klev in i Housekeepingkontoret, hälsade på alla som skulle arbeta, fick lite arga blickar, något krokben här och var men överlag var alla på ett rätt hyfsat humör. På med snowboardskorna, fram med brädan och ut i backen. Känslan var ju verkligen att om vi nu har tagit oss såhär långt så ska vi baskemig upp på toppen och knalla ut till offpistreporna. Sagt och gjort var vi påväg upp i liften när katastrofen inträffar. Kim, som vanligtvis skrattar åt folk som tappat stavar, vantar eller glasögon från sittliften, tappar sina glasögon när han ska ta på sig hjälmen. Vi brände ner för backen fort som bara attans och hämtade brillorna innan vi äntligen kunde bege oss upp till toppen.

Väl där möts vi av röda staket och ännu rödare skyltar som utlovade ett personligt möte med Mustaschkillen (en i ski patroll som alla är livrädda för). Stället var stängt. Det gick inte att komma åt nysnön som fallit. 15-20 centimeter av orörd snö som låg bara några hundra meter bort och vi kunde inte lägga vantarna på den. En snubbe från ski patrol lovade oss att de skulle öppna ungefär vid 11 igen.

Eftersom vi är sådana positiva grabbar bestämde vi oss för att göra det bästa av situationen och åka ner till Great Hall och köpa oss lite frukost. Efter att ha sneglat blygt på mackorna och godsakerna i disken blev det ett äpple för mig och lite baguetter till grabbarna. Tiden gick extremt långtsamt men på något sätt blev klockan tillslut 10 och då började det vara dags att åka upp.

Vi kom givetvis dit alldeles för tidigt men det störde inte oss. Styrkta av "frukosten" leker vi i snön och har minst lika kul som man hade på grundskolan.

Tillslut öppnas portarna och vi skyndar oss raskt till en svart "nedfart" som heter Devils drop där vi åkt tidigare och hittat sjukt mycket puder. Vi jublade, sög in ögonblicket och laddade ner för det orörda pudret i en sjujävla fart. Det är här det blir svårt för mig att skriva. Jag försökte sammanfatta det hela tidigare idag i liften men det slutade med att jag satt tyst stora delar av tiden och tänkte tillbaks, kände snön i ansiktet, såg träden svischa förbi, lutade mig tillbaks över brädan och verkligen kände det som att jag flög fram. Kött, blod och trä i en sådan ruskig symbios att det verkligen fick mig att fundera över om jag varit med om det hela endast 30 minuter tidigare. Ett glädjevrål var helt på sin plats.

Känslan är något som jag tror kopplar samman alla människor på hela jorden. Alla har någon gång, oavsett vad man pysslat med i livet, tänkt att "detta är för bra för att vara sant" följt av ett magpirr och verkligen känt sig levande. Så var det idag.

När jag tänker tillbaks på det ångrar jag att jag inte lagt mer på minnet. Varje liten sväng. De var de bästa åken i hela mitt liv och jag känner nu såhär i efterhand att det passerade alldeles för fort. Jag vill åka mer.

Mina ben är så slutkörda att jag blev tvungen att samla kraft för att få ut dem ur snowboardbyxorna. Jag klippte ett träd så det smärtar lite här och var. Varje muskel från midjan och neråt värker. Överkroppen är mörbultad och den enda del av min kropp som fungerar till hundra procent borde nog vara mina händer. Det finns dock inte ett tvivel om att det var så otroligt värt det att jag gladeligen skulle plåga mig ut till den backen bara för att få ett par till sådana åk.

Om det finns någon som tvivlar, någonsin, på att vi har det bra här borta i Kanada så måste jag be er sluta med det omedelbart. Det är så underbart roligt att åka, träffa människor i backen och njuta av det fina vädret att jag är orolig över hur jag ska klara mig när jag blir gammal och inte kan åka längre.

Förhoppningsvis får vi fler likadana dagar under säsongen för detta har varit en av de bästa dagarna i mitt liv, hittills.

Snart ska vi käka och sen bär det av upp till berget för en liten svennesamling hemma hos Tom och Tobbe. Skåningar. Överallt.

"Bättre än dagen jag förlorade oskulden" - Hampus Hammarquist

Efter överdrivet många överflödigt gnälliga kommentarer beslutade jag mig äntligen för att knepa och knåpa ihop ett inlägg här på bloggen. Inte mycket har hänt sedan sist, därav inläggstorkan, men det finns fortfarande en hel del lustiga och underhållande historier att berätta om. Sen om de är speciellt relevanta eller betryggande återstår väl att se. Jag kom nämligen på den underbart bra idéen att skriva ett inlägg vars skrivande sträcker sig över fyra timmar.

Så när jag nu börjar är klockan ungefär sex på kvällen här i Kanada och ungefär två på natten i Sverige vilket gör att ni därhemma får vänta tills klockan sex på morgonen innan ni kan åtnjuta dessa underbara, underhållande och underfundiga ord.

Idag har jag och min ständige arbetskamrat Hampus krigat oss igenom två stycken rum. Tiderna på Panorama är rätt långsamma nu, det är rätt ont om besökare vilket i sin tur innebär lite städning. Vi städade två rum med två respektive tre sovrum vilket tog oss ungefär 5 timmar totalt. Vi hittade lite kakor i ett av rummen så det var en rätt bra dag ändå.

Justja, jag har ju lite nyheter trots allt. Jag och Hampus har, enbart på grund av vår höga städkvalité, blivit "befodrade" till självkontrollerande städare. Jag vet, titeln låter väldigt mäktig och välavlönad men egentligen innebär den enbart att vi tjänar lite mer pengar/städat rum samt att vi inte behöver en barnvakt som kollar en extra gång så att vi verkligen fått bort all hudavlagring i badkaret. Dessutom kanske, men bara kanske, vi får en radio på de extra stressiga dagarna. Då jävlar ska vi snacka svenska tills det börjar glöda i radion!

Vi har börjar bli lite långhårigare och sjaskiga ju längre tiden går här borta i Kanada. Jag har lovat mig själv att spara ut riktigt långt och mysigt hår, Kim ville senast igår att jag skulle raka honom lite i nacken och Hampus har minsann hängt på det här med att spara långt hår. Däremot har han valt en lite tveksam vinkel av det hela. Han vill nämligen färga håret. Det finns inte ord för att förklara hur chockerad jag blev när jag förstod att vi umgicks med en sån där hårfjolla som ska köra in vax och gelé och mousse och smink och gräddfil och vitlöksdressing i håret för att kunna vistas utanför dörren. Att han sen dessutom vill färga håret gjorde mig så upprörd att jag allvarligt överväger att inte dela med mig av kakorna som vi (egentligen JAG) hittade idag.

Salsa. Smaka på ordet. Låt det rulla över tungan lite lurigt sådär. Man känner att det bränner. Man känner att salsan är till för att ätas och inte dansas. Den som snodde namnet Salsa till en fjollig sombrerodans borde kölhalas. Något så underbart, livsberikande och fruktsamt som salsa bör inte ens säljas i affärer. Jag lovar härmed att lägga min nästa röst i riksdagsvalet på det parti som utlyser statsmonopol på Salsa. Stark som bara den ska det vara också, sådär så att det riktigt river i munnen efteråt.

Jag ska förklara hela salsahysterin lite mer ingående. Vi har blivit salsafrälsta här borta efter att vi en lycklig dag i januari hittade en burk salsa i ett av rummen. Förvisso var det bara mediumsalsa men man märkte omedelbart att den legat framme och dragit sig ett tag. Vi tog med salsan till nästa rum där vi hittade en påse chips. Men det var inte vilken påse chips som helst. Det var en påse Habanerochips. Habanero. Tillsammans med salsan skapades en elakartad tungbrännare som närmast kan jämföras med... med... eeeh... något riktigt jävla starkt helt enkelt. När vi senare på kvällen åt upp det hela drack jag en halvliter isté för att hålla hettan i schack. Så gott. Så starkt. Så såsigt. Vi ville ha mer.

Därför gick jag och Hampus till Sobeys (lokala mataffären) och spanade in den starkaste salsan väster om Mississippi. Fireball Salsa. Ikväll ska den testas tillsammans med en chipssmak som heter "Scream Cheese". Det kommer bli en sittning utan dess like.

Nu har det gått 20 minuter och jag har redan skrivit alldeles för mycket. Dags att ta en rast. Ses efter den delikata middagen!

Tillbaks igen efter en go och glad middag med nästan alla inneboende i strutsfarmen. Hampus hade kokat ihop lite kycklingnuggets och ris som givetvis avnjöts tillsammans med lite delikat salsa. Dagens middagskonversation gick ut på att göra José (en chilenare som vi bor med) så pass obekväm som möjligt och därefter kom det ut att det tydligen är en fest hos Pablo (en annan chilenare, som vi inte bor med). Dumma som vi är tänker vi givetvis gå de underbara, slaskiga 20 minutrarna dit för att spana in stället. På en onsdag!!

Nåväl, jag har hört talas om att vuxna får festa mitt i veckan. För att fira liksom. Fira att veckan är halvvägs över eller hur det nu var.

Mitt fyratimmarsbloggande kapades alltså dramatiskt ner till endast två timmar. Hoppas att ni fick alldeles nog med överflödig information om vad som pågår här i huset!

Gonatt Sverige!

 

Egentligen orkar jag verkligen inte lägga upp det här inlägget. Redan med de få textraderna jag skriver på just nu så känner jag hur det knakar i fogarna till det som är, och förhoppningsvis kommer förbi, standarden på det jag vanligtvis skriver här. Jag tänker likförbannat försöka mitt bästa.

För er som inte riktigt hängde med i svängarna sedan sista inlägget skrevs så var det givetvis Kim som författade ett välskrivet inlägg med mycket självgodhet och skryt. Eftersom jag, Per Uneby, tar avstånd från liknande beteende förstod min familj och släkt givetvis att det var Kim som skrev men det var nog inte helt utan problem de listade ut gåtan! Jag råkar nämligen vara en av de skickligaste, vältaligaste och ödmjukaste skribenterna på hela webben.

Vi har jobbat från måndag till onsdag i veckan så att vi kunde få ledigt idag, torsdag, för att åka på personalresa till Kicking Horse som är en rätt stor skidort med mestadels puderåkning och opistade backar. Vi knallade de 20-25 minutrarna som det tar till bussen vid sjutiden imorse så det har varit en väldigt lång dag idag. Helt klart värt det dock.

Kicking Horse hade inte fått speciellt mycket snö de senaste dagarna men däremot fanns det gott om smultronställen runt hela orten om man bara orkade lyfta den ena foten framför den andra i några minuter. Vi som är lite härdade uppe i norr fixade givetvis vandringen utan problem. Men sen har vi ju vår svaga länk skåning som inte riktigt hängde med i tempot som satt kvar i benen sedan Norddalsbranten i Riksgränsen. När alla, efter många om och men, väl var uppe på toppen tog vi oss en liten vilopaus innan vi begav oss ner för en nedfart som enbart kan beskrivas som helt vansinnigt underbart. Hampus jämförde åket med något riktigt oanständigt bra vilket nog, trots allt, får tas som något positivt.

Eftersom vi fått lite mersmak på det där med att åka i backar som inte ser ut som rena rama puckelpister bestämde vi oss för att ta ett till åk på det gigantiska berget och denna gång var det minst lika bra. En helt underbar dag helt enkelt. Jag är heelt slut i benen och jag misstänker att jag har lyckats sabba mina snowboardskor också. Men ta mig på orden när jag säger att det var det fanimig värt.

Vänta bara till vi kommer till en ort med nysnö. Då blir det versaler och utropstecken i mängder som ni aldrig skådat förut.

Trots att jag sovit i omgångar på diverse bussar är jag fortfarande väldigt trött så nu ska jag försöka sova.

Gonatt.

Uppdatering;

Min mamma, som ibland ter sig vara ihopsydd med sin hund (vilket givetvis inte är fallet, hur skulle det se ut?), kan ibland spåra ur. Få för sig att hon är en hund, få för sig att hon är en tonåring i Kanada eller rent utan stjäla en oskyldig individs identitet.

Helt ärligt så är det underbart roligt att ni kommenterar så otroligt mycket, allihopa. Så för att väga upp för alla missade frågor och funderingar ni haft i kommentarerna tänker jag skriva såhär;

Har ni någon gång ställt en fråga är svaret på frågan "ungefär 12 liter vatten" och om ni någonsin velat ha ett utförligt svar angående någonting så är mitt svar "Pelikanen har en bärkapacitet på fyra gånger sin kroppsvikt.

Välkomna till bloggen alla nya läsare som jag inte riktigt hunnit hälsa på. Titta gärna in i kommentarerna, där kan ni konversera med Par. Han är mitt onda alterego från planeten "Sångsvansviken" där en hund står som härskare och en hormonstinn 14åring agerar skogstokig härskarinna med tillhörande humörsvängningar.

Tack mamma för det goda skrattet. Du kan hälsa Ajjis att hon inte behöver skämmas.

Det nya året kunde inte börja bättre! Efter en hel vecka(!) har de äntligen fyllt min kärleksmaskin-näringskälla-rådgivare-psykolog-lunchfrälsare. Coca-cola maskinen är åter fylld och att kliva till jobbet känns inte längre som någon större börda.

Det nya året firades uppe på Panorama, vilket vi tackar Kim för. Den förnämliga idéen att hyra ett rum på berget (inte Fredrik denna gång heller) som gav oss 1 1/2 timmes extra sovmorgon kändes som en skänk från gåvan och kläcktes av Kim under söndagskvällen, bra jobbat där grabben.

Men som vanligt då vi inte är de mest lyckosamma människorna så fick vi jobba även denna dag. Efter en lång dag på jobbet var vi hemma vid 19.00, raggardusch/franskdusch, sen tillbaka till bussen. Väl på hotellet började Kim och Hampus att gnälla om att rummet inte var korrekt bäddat. Detta resulterade att vi bestämde oss för att bädda om sängarna eftersom att vi vill ha lite klass på grejerna. En längre tid har även Kim hävdat att han är den bästa på Housekeeping att städa Pine In rum, vilket gjorde att en tävling startades. En tävling mellan Kim och Hampus i sängbäddning, jag blev utnämnd till domare då jag är norrlänning och inte klarar av det hårda tempot som krävdes. Efter två mycket fint och snabbt bäddade sängar hade vi en vinnare. Kim tog denna gång en mycket överlägsen seger över Hampus, trots ett hårt men rättvist straff på 5 sekunder enligt paragraf 16.

Kim innehar nu en stark 5-1 ledningen dem emellan, men kanske att Hampus kan reducera om ett par veckor då det är simning som står på programmet.

Efter att Kim har fått börja jobba själv har han blivit mindre argsint mot människor och i allmänhet trevligare mot oss också. Idag bjöd han till och med på mat, eller lagade den i alla fall. Mycket gott som vanligt och snart ska jag kliva in med min andra paradmaträtt, alá pár ravíolí. Kommer troligtvis bli något deras smaklökar aldrig, alternativ mycket sent in på livet kommer att glömma.

Imorgon blir det en liten sovmorgon, 8.00 är de uppstigning. Ska passa på att tacka pappa för att han har varit och slagit med kastrullerna klockan 9.00 i Kusån hela sommaren. Utan de brutala veckorna under mitt liv hade jag nog gjort som björnen och tagit ett halvår i ide.

Från en nalle till en annan, god natt gott folk!

/Kim, nästan lika lurig som asiaterna