Mitt uppe i arbetsveckan har våra kompisar i vårat boende beslutat att det är dags för en sverigefest. Lagomt lyckat kan man tycka eftersom vi jobbar imorgon. Dessutom är det inte nyårs förens imorgon så då kommer vi också att vilja vara uppe sent och festa. Nä, ikväll ska vi baskemig ta det lugnt, gå och sova tidigt och försöka avstyra festen så tidigt som möjligt.

Arbetsveckan har varit relativt stressig hittills. Igår jobbade vi till halv 8 vilket innebär nästan 10,5 timmars städning. Idag fick vi dock sluta tidigt eftersom vi hade städat snabbt och bra under dagen.

Jag har inte speciellt mycket att rapportera faktiskt. Det ska bli kul med nyårsafton. Vi ska hyra ett rum uppe på berget så att vi kan sticka direkt till jobbet istället för att vara tvungna att traska i 20 minuter och åka buss i 30 för att ta oss till jobbet.

Hampus ligger och tar en liten lur och Kim har fortfarande inte riktigt kommit hem från jobbet. Jag tror dock att han har slutat.

Klart slut för den här gången!

I vanliga fall hade jag beskrivit allt som har hänt under veckan och hur åkningen var och så vidare. Men inte idag. För idag har Kim efterfrågat något riktigt smaskigt. Därför bjuder jag på en top 10 lista över några av mina favorithändelser hittills i Kanada. Räkna inte med någon inbördes ordning förresten, det blev för svårt.

10. Hampus sprutar öl genom näsan.

När vi skulle ut i Vancouver bestämde vi oss för att ta oss till närmaste krogen. Turligt nog låg den runt hörnet. Vi slog oss ner vid ett bord som låg rätt nära bardisken. Vi fick vår öl, spanade in stället och hade det allmänt väldigt trevligt. Då knallar en kvinna som var kraftigt överviktig in. Jag och Kim körde ett stående skämt med Hampus under hela veckan i Vancouver som gick ut på att Hampus föredrog sina kvinnor riktigt runda och goa så när den här kvinnan klev in på krogen kollade Kim på Hampus och sa "hon är väl ungefär din storlek?". Hampus skrattar till lite smått, tar en klunk öl och mitt i klunken säger jag "näää, hon var lite för liten". Resultatet stod sig inte att vänta utan snart hade Hampus spraymålat mitt glas och bordet med öl.

Ingen överviktig kvinna skadades, förolämpades eller förlöjligades under kvällen.

9. Team Sweden tar en genväg till krogen.

Vi ville till Ray Rays'. Vi ville inte att det skulle ta lång tid och vi ville verka riktigt manliga. Man skulle kunna säga att vi var ute efter ett äventyr. Vi började med att kolla hur den tilltänkta genvägen såg ut genom att använda oss av google earth. Givetvis verkade allting frid och fröjd. Inga berg, klippor eller syrabad låg i vägen. Så vi började traska.

Efter att ha hoppat över ett staket kom vi till en väg. Efter vägen kom vi till en skog. Typiskt nog låg skogen väldigt dåligt placerad mitt i en sluttning. Det lilla snötäcket som låg i skogen gjorde att det blev extremt halkigt så vi trillade, gled och plumsade oss ner för sluttningen ut på ett tågspår. Hampus förlorade en öl i striden med skogsmonstret. Vi kom fram till Ray Rays' efter 20 minuters gång. Exakt lika länge som det tog de andra som gick till baren med den enda väsentliga skillnaden att vi kände oss som riktiga män. Utforskande och modiga män som till slut blev tvungna att ljuga om hur länge det tog att gå till baren.

8. Jon Olsson vill ha vägbeskrivning.

Hampus stod uppe i stora skidhallen och väntade på sin arbetskamrat. Han får syn på sin stora idol Jon Olsson iklädd en extremt läcker fartdräkt så han avfyrar ett klassiskt Hampusleende. Jon reagerar, knallar fram till Hampus som skakar i skorna och frågar lite snabbt "Do you know where central check-in is?". Hampus svarar "Aaah, du tar höger här nedanför och följer vägen bara så ligger det på vänster sida". Jon svarar lite snabbt "Thanks" och tar några steg innan han inser vad som hänt. Han vänder sig om och frågar "Snackade du just svenska med mig?".

7. Mustaschkillen skrämmer livet av oss.

Så vi hade arbetsplatsgenomgång de första dagarna här på Panorama. En hel armé av chefer och andra viktiga personer fick snacka i några minuter om vad de pysslade med och liknande. De flesta lämnade inget speciellt intryck på någon av oss. Förutom Mustaschkillen. Han är ansvarig för säkerheten ute på berget vilket innebär att han ska se till så att ingen av oss dör när vi åker.

Mustaschkillen använde sig av en mycket effektiv metod. Han skrämde verkligen skiten ur oss. Han berättade om dödsfall, laviner och allt hemskt som kan hända när man åker. Jag kan inte riktigt beskriva hur han lyckades skrämma oss så hårt men efter det talet vet man bannemig bättre än att åka under flagglinan, testa offpistrepan "Jessies Monster" eller att ens tänka på att åka utanför pisten utan lavinutrustning. Han kommer att rädda oss om något händer men efteråt kommer han att säga "I told you so." och vara allmänt asförbannad och riksläskig.

6. Sam klär upp sig för "ugly prom".

Vi har hittat en vän från Nya Zeeland som är extremt lik Sam i sagan om ringen. Han heter dessutom Sam så han är en uppenbar favorit på jobbet. Han är lite fumlig av sig, gillar böcker ohälsosamt mycket och är bra mycket kortare än mig. En riktigt go typ helt enkelt.

Första veckan på panorama skulle vi alltså ha en personalfest med temat "Ugly Prom". Alla försökte klä sig så fult som möjligt så det var väldigt roligt att se vad alla hade skrapat ihop utklädnadsmässigt. Alla utom Sam såklart. Sam kom iklädd en stilig grön kavaj som satt som gjutet över ett par beiga chinos. Han hade sitt krulliga hår och sina bästa glasögon.

Ingen, verkligen ingen, såg det fula i Sams kostym. Vi misstänker att han är en riktig kvinnokarl som försöker dölja det så gott som det går, bara för att inte utglänsa oss andra dödliga. Tyvärr misslyckades han med att dölja sin charm den kvällen.

5. Per skämtar till det men vem som helst som kliver in genom dörren.

Lustig och underhållande som jag är försöker jag ofta skämta till saker som annars är rätt tråkiga. Som när någon kliver in genom en dörr. Bästa sättet att göra det så roligt som möjligt är väl ändå att sticka ut huvudet från väggen och köra den klassiska "Jag-ser-ut-som-att-jag-kommer-fram-från-under-ett-bord-men-egentligen-kommer-jag-från-kanten-på-en-vägg". Det är den där man sticker ut enbart huvudet och två armar.

Så jag och Hampus städade ett rum någonstans uppe på berget. Hampus ska gå och hämta lakan i förrådet så jag beslutar mig för att göra klassikern och kolla fram runt hörnet. Jag drar på mig ett riktigt fånigt leende och hivar ut huvudet. Då ser jag min chef ståendes i dörröppningen. Hon säger "Hi Per" och mitt ansikte blir ungefär samma färg som ketchup. Efter den dagen kollar jag alltid vem som kliver in i rummet först.

4. Angus korvar sig ner för en sluttning.

På kvällen då det var Ugly Prom tog vi sista bussen hem till Invermere. Vi åkte buss med några som bodde i ett lägenhetshus tvärs över gatan från vårat vita, äckliga hus. En av killarna hette Angus och han hade på sig en riktig skoteroverall från det glada 80-talet. I sin skoteroverall var Angus tydligen odödlig. Han bevisade detta genom att rulla ner för en 10 meter lång sluttning och dunsa rakt in i träd och staket. Som vi skrattade.

3. Hampus ser en blå 240.

Hampus har, sedan vi kom till Kanada, varit besatt av att ropa "VOLVO!!" varje gång han får syn på en volvobil. Han säger att han inte kommer köpa en när han kommer hem men det tror jag vad jag vill om. I vilket fall som helst så fortsatte denna vana när vi kom till Invermere. Oturligt nog är inte Invermere lika volvotätt, eller stort för den delen, som Vancouver vilket resulterade i färre volvoskrik.

Sen en dag när vi stod i stora skidhallen kollar vi ut genom glasrutorna i lobbyn och får syn på en blå volvo 240 kombi. Som tagen ur ett avsnitt av Svensson Svensson. Hampus vill gå ut till ägaren och fråga vad han vill ha för vrålåket. Efter många långa blickar beslutar vi oss till slut för att återgå till arbetet. Med enorm besvikelse och uppgivenhet går vi in i hissen. Vi såg aldrig den blåa volvon igen.

2. Kim tappar fattningen i jakten på nyckeln

Situationen ägde rum när vi var mitt i den oerhört snabba flytten till ostridgefarm. Kim trodde att hans nyckel var försvunnen så han går bärsärk i rummen, vänder upp och ner på allt i jakten på nyckeln till sitt rum. När han inte hittar den utgår Kim från att någon av oss har tagit den och ska skämta med honom. Kim traskar först in i mitt rum, vänder upp och ner på allt som kan vändas upp och ner. Han vänder sig mot mig och säger "Har du tagit nyckeln? Det är inte ens ett kul skämt längre". Jag svarar att jag inte tagit den så han går vidare.

När han kommer till Hampus rum frågar han först om det var Hampus som tog den. När Hampus sagt nej frågar Kim ännu en gång om det var Hampus och säger att det inte är kul längre. Han knuffar till Hampus när han frågar och lämnar sedan rummet i ett moln av ilska och förtvivlan. Han fick senare tillbaks nyckeln av sin granne som hade råkat ta den av misstag. Ingen Hampus blev skadad. Kanske lite förbannad och förvirrad bara.

1. Svenskarna intar ostridgefarm.

Så fort vi genomfört den oerhört snabba flytten till ostridgefarm stormade vi upp till köket, skakade hand och hälsade lite snabbt på alla som bor här innan vi halar fram den 1x2m stora sverigeflaggan och hänger stolt upp den på väggen. En chilenare tittar intresserat på och konstaterar att vi gör lite som vi vill redan under de första 10 minutrarna vi bor i huset.

Jag kan lova er att det finns få saker som är så motiverande och uppiggande som att se en gigantisk svensk flagga hänga vid frukostbordet på en riktigt tidig arbetsmorgon. Jag kommer att spendera många morgonar med att tänka på er där hemma. Vi saknar alla er där hemma väldigt mycket och tänker ofta på er.



Jag önskar att jag inte skrivit så långt men det blev som det blev.

Gonatt!

 

Jag blev utan bilderna från Hampus kamera. De kommer väl en annan dag. Jag hade lite tid över så jag redigerade bilderna lite och jag måste säga att jag är riktigt nöjd. Vi har haft riktigt soligt och fint väder så kameran har luftats lite.

Nu ska vi flytta. Kim är, överraskande nog, väldigt rastlös och vill börja fixa och dona nu på stört. Vi har inte ens börjat packa och taxin går på en och en halv timme.

Tack för mig för den här gången!

En liten sidonotis, trivia eller underhållande fakta. Vad ni än vill kalla det;

När vi satte oss ner för att äta tacos (vi lever i lyx och överflöd) framför tvn började ett par som bor på samma våning som oss ha väldigt högljutt samlag. Skrik, skratt och ett annat ord på S som jag känner mig på tok för väluppfostrad för att skriva här. Tydligen lever de stenhårt efter regeln att quiet hours är efter klockan 11. Innan kan man bära sig åt lite hur som helst. Chockerande. Tur att vi flyttar om en timme.

Han klev ut i pyjamasbyxor och tvättade händerna sedan. Man vill ju inte vara äcklig.

Nä, nu måste jag verkligen börja packa. På rikt!!

Julafton. Jag fick spendera hela dagen med en sjukt jobbig medarbetare hack i hälarna hela tiden. Vi hade dessutom börjat med vår provisionslön så att jag var tvungen att släpa omkring en otroligt mångordad skåning hela dagen var nog bland det sämsta som någonsin kunde hända mig. Jag hatar ju att städa nog mycket som det är och så ska jag släpa omkring på honom också. Nä fy fabian, han hade gärna fått stanna hemma!

Givetvis är jag inte så upprörd. Hampus var faktiskt väldigt foglig på julafton. Lite förbittrad över bristen på köttbullar eller den låga kolesterolhalten i blodet. Vi städade från klockan 9 på morgonen till 7 på kvällen. Ett 10-timmarsskift som innehöll det mesta. Vi började dagen med några helstädningar innan vi fick byta till påfyllning av handdukar och sådant trevligt. När vi som bäst höll på att byta handdukar i ett rum märker vi att det ligger en stor, genomskinlig plastpåse och ett paket rullpapper på bordet. Eftersom vi blivit väl förberedda på att det finns en hel del droger i omlopp härikring slänger vi en snabb blick på påsen, konstaterar att det är bäst att ringa kontoret och be dem skicka upp en säkerhetsvakt. Sagt och gjort. Vakten är påväg.

Då plötsligt kliver snubben som bor i rummet in. Han ursäktar sig. Säger att han behövde hämta något att dricka. Hafsar åt sig påsen med knarket lite snabbt och lämnar sedan rummet. Efter några minuter kommer säkerhetsvakten och frågar vars allt tog vägen. Vi förklarade vad som hänt och han gick därifrån efter att ha ställt ett par frågor. Lite dramatiskt sådär.

Vi städar vidare. Ett par rum senare och vi har varit nere i källaren och slängt lite sopor. Vi står brevid en säkerhetsvakt som har radion på sig. Då hör vi hur det sprakar till "there's a fire on the 2nd floor". Säkerhetsvakten kollar på oss, frågar om han hörde rätt. Mumlar något om att det inte kan ha varit sant. Vi skrattar lite åt det hela och kliver ur hissen på fjärde våningen. Efter att vi tagit några steg dånar brandlarmet igång i full klang. Gäster kliver ut ur rummen och vi skickar dem mot trapporna, går och hämtar våra jackor (vi är inte så kyliga att vi struntar i elden men inte heller så kyliga att vi struntar i att det är -25 grader utomhus). När vi väl är ute ser vi mycket riktigt att det kommer rök ur ett av rummen på andra våningen.

Vår arbetsledare kliver ut och berättar hur oroade de varit för oss. Jag halar fram en snickers som jag köpt och njuter av en liten kort rast.

Vi fick inte ens sluta efter branden. Trots den fruktansvärda chocken av att nästan ha brunnit upp, eller ner, eller vad ni nu vill säga. Helt otroligt var det i alla fall. Det var ju trots allt jul.

När vi hade städat lite fler rum fick vi äntligen åka hem till den underbara Kalle Anka DVDn som Hampe fått i julklapp. Så från oss alla, till er alla (chippen framför allt, han hade säkert en tass med i det hela), önskar vi en riktigt god jul. Eller... vi tackar för en riktigt god juldvd kanske? Förvirrat.

Idag firade vi låtsasjulafton med de resterande, korkade 95 procenten av världen som firar jul på fel dag. Alla önskade oss god jul och så vidare men vi mumlade mest "det var igår, pucko" och fortsatte vårat städade. Det var sista dagen för den här veckan så nu är vi lediga i helgen vilket just nu känns helt underbart bra. Vi ska ju flytta imorgon efter vi har åkt lite under dagen.

Chris bjöd på lite schweizisk (eeh... schwhwhwheiziziizisk?) choklad och nu brottas och slåss Hampus och Kim i mitt rum efter att jag protesterat vilt mot deras vistelse i mitt rum när jag ska försöka blogga. Jag presterar inte med publik.

Det ser ut som att Kim brottar ner Hampus. Jag ska inte säga helt säkert dock. Det är många röda ansikten och bensaxar i alla fall. Under skratt och skämt såklart. Vi är snälla killar. Eller, jag är väl det i vilket fall som helst. Nu fick Hampus erkänna att Kim är bäst. Vi har en segrare!

Nu ska jag duscha och sen ska vi fira lite ledighet!

Tack för alla julhälsningar i kommentarerna och mailen, mycket uppskattat!

Godnatt Sverige!

Uppdatering : Hampus hade ett starkt övertag under några lyckliga minuter i hans lilla lilla liv. Kim plockade honom dock tillslut med en bensax. Riktiga skidåkarlår på den karln'!

I det här inlägget släpper jag bannemig på alla tyglar. Oavsett hur osammanhängande, otroligt eller ointressant det jag anser att jag behöver skriva ner så är jag övertygad om att ni ändå kommer läsa det lika ihärdigt som alltid, haha. Vissa kommer att läsa första raderna och sedan ge upp, vissa kommer att strunta i att läsa helt och vissa kommer att läsa allt och bli besvikna. Det är inte det jag vill åt men så får det bli. Jag hoppas att jag kan glädja någon, svara på några av era funderingar och kanske räta ut ett par frågetecken.

Idag är det alltså julafton hemma i Sverige. I Kanada dröjer det ännu några timmar innan det äntligen är julafton, eller hur var det?

Egentligen är det alltså dagen före dopparedagen imorgon så det kommer inte bli något firande. Hampus har till och med gett upp köttbullsmakandet. Det blir till helgen istället har han lovat, men vi får väl se hur det blir med det.

Precis i detta nu när jag sitter och smutskastar Hampus bultar han på dörren och har låst ut sin rumsnyckel. Det som händer då är att Hamper måste springa ner till snabbmatsstället och be om nyckeln. Nu när inte det fungerat måste han öppna sin dörr för allmänheten i 24h eftersom låsmekanismen är elektronisk och måste kontrolleras från en snubbe på ett annat ställe. I stora drag innebär allt det här att Hampus kan bli tvungen att sova inne i mitt rum alternativt låsa upp sitt rum för allmänheten i 24h. Som ni vet är folket i vårt boende inte de ärligaste i kommunen så det känns inte som ett alternativ faktiskt. Nåväl, Hampus får gosa in sig i min smutstvätt och försöka sova så gott det går.

Hm, jag blev lite distraherad i mitt bloggande. Tack Hampus.

Vi ska upp och jobba hela dagen imorgon i vilket fall som helst. Om det är lika hektiskt som idag så kommer jag nog få ett frispel. Alla rum vi har städat har blivit städade under tidspress eftersom det alltid varit gäster som velat checka in på rummet. Dessutom börjar vi med provisionsbaserad lön imorgon. Det innebär att vi tjänar mer pengar om vi städar snabbare = ännu mer stressigt.

Första lönen kommer på fredag också. Då har vi jobbat i ungefär två veckor med 10$/timmen. Vi får se hur mycket det blir i slutändan. Som tur var har vi skaffat automatisk banköverföring så att vi slipper traska omkring med papperscheckar som de fortfarande kör med här borta. Känns lite mäktigt att få en sån faktiskt men jag föredrar hellre internetbanken.

Vi gick den långa promenaden till vårat nya hus igår bara för att få se hur det ser ut och så. Det var längre än vi först trott men det såg även bättre ut invändigt än vi först trott. Allt är snyggt och prydligt. Det är ett väldigt öppet hus med stort kök, vardagsrum och matsal med stort matbord. Dessutom finns en gungstol där som jag absolut kan se mig själv sittandes i flertal timmar. Vi känner våra nya huskompisar lite sedan tidigare och de verkar vara snälla och renliga av sig.

Statusuppdatering ang. Hampus nyckelproblem : allt är väl, dörren är upplåst och han undslapp precis det grymma ödet att sova på min smutstvätt.

Vi käkar faktiskt rätt lyxigt här borta när Kim och Hampus kockar loss i köket. Vi har haft allt från köttsoppa till baconröra. Mycket fint för mig som har blivit lite van vid att steka ett par hamburgare eller micra en pizza som lunch. Jag har dock fått visa upp mina utmärkta hamburgarstekarkunskaper i förrgår då jag stekte delikata hamburgare till Kim och Hampus. Jag tror att jag hörde något om att jag borde krönas till hamburgerkungen eller vinna någon slags Nobelpris men jag kan inte vara helt säker på att jag hörde rätt. Jag får sköta lite diskande och ibland får jag till och med äran att hjälpa till och skära sallad (ja, vi lyxar till det ibland).

Något som alltid piggar upp oss på lunchen är den galna kinesen. Han är en trevlig typ på ett antal (helt omöjligt att veta hur många) år som dagligen kommenterar på vår mat, vår klädsel eller vårt humör. Han avfyrar ofta ett par frågor i rask takt och förväntar sig sedan ett par riktigt fina svar. När vi inte lyckas riktigt med att besvara hans frågor ställer han gladeligen ännu fler. Han är ett riktigt energiknippe som struntar i om du har ett halvt kilo tuggummi i munnen, han förväntar sig likförbannat ett svar inom tre, fyra sekunder. Annars kommer det fler frågor och tillslut har du byggt en mur av frågor som rasar över dig. Det är då det magiska händer. Brad (vår chef) kliver in i rummet.

Kinesen blir helt till sig, vi slutar plötsligt existera i hans värld. Han har nämligen ett stående skämt där han menar att Brad alltid byter jacka. Brad förklarar glatt vad för jacka han har på sig. Kinesen skakar på huvudet. Brad flinar åt kinesen. Kinesen ifrågasätter Brads klädsmak. Brad påpekar att jackan minsann går att återvinna. Kinesen skrattar gott. Brad kollar menande på oss och lämnar rummet. Kinesen skakar på huvudet. Vi fortsätter jobba.

Det luriga är att ingen vet var Kinesen jobbar som. Vi misstänker starkt att han är lunchfördärvare, officiell störare av friden eller helt enkelt anställd som en riktigt lurig kines. Han gör ett hejdundrade jobb i vilket fall som helst.

På fredag har vi inflyttningsfest i Strutsfarmen (vårat nya boende). Tills vidare är det här allt jag har att komma med. Tusen tack om du har läst såhär långt. Har du precis hoppat hit får du skämmas lite, inte alls mycket, bara lite.

Ha en underbar julafton där hemma! Se till att bjuda från det undre lagret på aladdinasken från oss här i Kanada.

God jul!

Jag hade egentligen velat skriva en pocketbok om allt som händer här men jag måste erkänna att tiden inte finns. Nu i helgen har vi åkt varje dag och på kvällen har vi varit ute på stan, tagit en afterskiöl eller lite kycklingvingar. Idag började arbetsveckan i full hastighet och den fortsätter över julafton innan det blir helg och då ska vi bannemig åka igen. Vi har dock planerat in en ledig dag för att flytta till "Ostridgefarm" som vårat nya boende kallas. Stället ligger i utkanten av Invermere så vi har ungefär 15-20 minuters gång till bussen. Anledningen att vi flyttar är ju dock inte för att få närmare till saker utan snarare för att fly ifrån det fruktansvärda boende vi har nu.

Min syster gjorde en jättegullig julhälsning genom Extra! och det uppskattas såklart oerhört mycket. Jag ska försöka hinna med att ringa runt till så många som möjligt någon dag och önska god jul. Tyvärr är jag på jobbet eller sover under de få timmar då ni där hemma i Sverige ligger i en någorlunda vettig tid att prata med.

Jag måste be om ursäkt för att det blir lite sällan men jag behöver verkligen min skönhetssömn så jag försöker ta tillvara på all tid jag kan så att jag inte är en zombie på jobbet. Därför blev det lite kort idag.

Nu ska jag sova. Gonatt!

Äntligen är första riktiga arbetsveckan slut. Vi har jobbat från 9 till 18 från måndag till fredag och nu när det äntligen är slut känns hela veckan som en gigantisk gröt vars huvudsakliga ingedienser är städning och sömn. Jag har haft den oerhörda turen, och äran, att arbeta med min goda kamrat Hampus i hela 3 av 4 dagar. Vi har städat toaletter, kastat handdukar, gnällt på allt och alla men nu är det äntligen helg.

Idag fick jag jobba med en tjej från Invermere som var väldigt trevlig (inte så trevlig att jag flyttar hit, oroa er inte). Hon hade, likt alla andra här borta, otroligt svårt att uttala mitt namn men hon städade fort som fasiken. Vi hann med hela 10 rum på 9 timmar. Jag tänker inte avslöja min och Hampus lysande statestik men jag kan lova att vi inte gjorde några 10 rum/dag. Vi hade betydligt roligare i vilket fall som helst.

Eh, vad mer?

Jo, vi ska ut på stan ikväll. Ta några välförtjänta öl och koppla av. Imorgon sticker vi till backen med samma buss som vi brukar ta till jobbet. För en gångs skull blir det ombytta roller för oss. I vanliga fall förbannar vi de lyckliga få som jobbar men imorgon blir vi väl hatobjekten. Jag kommer njuta. Sen blir det tisdag och då önskar man såklart att man njöt mer av helgen.

Vi jobbar tisdag - fredag nästa vecka också. Det innebär att jag jobbar på julafton, både den svenska och den kanadensiska. Inte kul. Vi får dessutom inga köttbullar. Eller julmust. Eller julklappar. Eller aladdinask. Eller julklappar. Eller kalle anka.

Förhoppningsvis har vi flyttat till personalbostäderna uppe i Invermere på måndag. Där ligger det inte blöjor på borden och sådant otrevligt. Vi uppgraderar helt enkelt. Det är något att se fram emot!

Nu ska jag ta en dusch (eller raggardusch?) och sen bär det väl av. Viktigt att sova tidigt i kväll i alla fall. Puderdag imorgon om vädergudarna vill oss väl!

Pray for snow!

När kommer det bli en rutin, slentrian och påtvingat?

Ja, nu pratar jag inte om vårt arbete. Så långt framme är vi nog redan. Men som jag sagt tidigare är vi inte här för att arbeta. Nä, nu pratar jag snarare om själva bloggandet. Vi gör ju ungefär samma saker varje vecka. Vi kommer att fortsätta arbeta. Vi kommer att åka så ofta vi kan. Vi kommer att festa uppe på orten när det är afterski.

Nu menar jag inte att jag börjar bli less eller funderar på att sluta. Tvärt om är jag fortfarande väldigt glad över att ha en liten tankekorg där jag kan släppa loss lite skriverier lite när jag känner för det. Det jag menar är att ni troligtvis kommer att invaggas i någon sorts trygghet. Ni kommer att luras att tro att allt är guld och gröna skogar här borta men det pågår så mycket. Så många roliga ögonblick. Så många möten med nya människor. Så mycket att skriva och så lite tid. Det är så det känns i alla fall.

När man är en halvblyg norrlänning som jag är kan det därför ofta vara svårt att börja klottra ner ett blogginlägg mitt i middagsruschen eller tvkvällen. Jag föredrar att ligga i sängen på rummet med lite musik i hörlurarna och tänka över vad jag ska skriva i lugn och ro. Därför kan det ofta bli lite svårt att hinna med att skriva för så fort alla går in på varsitt rum så är det dags för sömn.

Idag har vi i vilket fall som helst jobbat på en av de ytterst få dagarna i december då det fullständigt vräker ner snö. Lagomt sugna på städning masade vi oss iväg till jobbet som ett enda stort åskmoln av klagomål och önskemål om ledighet. Vi förbannade alla de som var lediga och försökte intala oss om att det verkligen inte var bra åkning idag. Tyvärr misslyckades vi. Åkningen måste verkligen varit bra idag.

Vi har i vilket fall som helst haft en del tur idag. Vi lyckades åka med en buss som överhuvudtaget inte skulle gå idag. Vi hann hem tre timmar tidigare än vi trott att vi skulle göra. Vi kanske till och med kan få personalboende om vi har riktigt tur.

Nu ska jag försöka få lite sömn. Det blir allt vanligare att jag skriver sent på kvällarna så jag hoppas att jag kan erbjuda lite trevlig morgonläsning för er!

 

Hampus träffade sin stora idol Jon Olsson. Jag var givetvis tvungen att fråga om han inte ville ta ett foto med min blyge kompis. Sagt och gjort! Grym dag i övrigt. Har väl inte speciellt mycket annat att skriva. Slänger väl upp bilderna från Hampus kamera sen ikväll!

Huvudvärk. Ögongrus. Halsont. Näringsbrist. Lyckat som fan.

Vi hade all anledning att fira igår då Tom (en till skåning, haha) fyllde 19 år. Vi började lördagen med att jobba från klockan 9 på morgonen till klockan ett då vi fick sluta för att det inte fanns något kvar att städa. Glad som en lärka bestämde vi oss för att lifta ner till Invermere och hämta plankorna för att försöka klämma in några åktimmar i det fina vädret. Sagt och gjort, andra bilen vi slängde ut liftartummen åt stannade och en glad man från Edmonton skjutsade oss till stan. Vi tryckte i oss lite kakor i all hast som provisorisk lunch och begav oss ut för att lifta upp igen. Den här gången stannade första bilen och vi tackade tusen gånger innan vi hoppade in i en rymlig minivan där vi till och med blev bjudna på pizza. Lyxigt värre.

När vi kom upp på berget (inte fredrik den här gången heller) skynda vi oss att ta oss upp med liften till toppen och rev av några sköna skog/puderåk. Solen låg precis över bergstopparna och livet var baskemig rätt bra. Hamper, ordentlig och prydlig som han är, har dessutom börjat pistolhota mig för att jag inte har på mig min hjälm så jag hade den hela dagen på lördagen vilket gjorde att jag gladeligen skallade både en och två grenar. Bra julklapp från pappa! Snön är väl några decimeter tjock men den är inte alls packad så man sjunker igenom till stenarna och jorden rätt lätt om man inte passar sig. Grym åkning hur som helst.

Efter ungefär två timmars åkning gick vi till afterskin och tog ett par öl, spelade lite biljard och hade det allmänt väldigt väldigt trevligt. Tom, födelsedagsbarnet, anslöt efter att ha knegat till 5 och försäkrade oss om att det hittills hade varit en av de sämsta födelsedagarna hittills. Vi var givetvis inställda på att vända på den negativa trenden så vi manade på hela T-bar (~50 pers eller mer) att sjunga Happy Birthday till honom. Vi lyckades till och med sköta rollen som dirigenter till det hela i det tysta så plötsligt brast alla ut i vacker sång och överraskade Tom. Kul var det!

När vi skulle hem fick vi vänta i ungefär en och en halv timme på taxin innan vi kunde ta oss hem till Invermere. Hela taxifärden bestod av långa hockeydiskussioner där taxichauffören blev tvungen att hålla sig neutral för att undvika konflikt. Vi stöp i säng någongång efter 2.

Imorse var det alltså dags för den första riktiga heldagen i backen, trodde vi. Vädret såg rätt uselt ut och vi var rätt trötta så vi beslöt oss för att ta en senare buss. Det slutade med att vi var i backen först vi tvåtiden. Dålig diciplin måste jag säga. De två timmarna vi fick idag var inte lika bra som gårdagen men åkningen håller en väldigt hög standard här. Mysigast för dagen måste ha varit när vi stannade i en liten kaffestuga mitt i backen precis innan de skulle stänga och tog en varm choklad. Utsikten där uppe är otroligt vacker. Tyvärr var batteriet i kameran slutkört så det blev inga bilder men vi kommer absolut att göra om det och förhoppningsvis ta lite bilder!

Imorgon bär det av till Pano vid 9. Då ska vi gnälla lite på vårt boende också så att vi kanske kan få flytta upp till Panoramas personalbostäder. Håll tummarna för oss!

Lite bilder från helgen;

Justja, Kim sladdade sönder Hampus's stav. Inte kul. Förhoppningsvis har Hampe lite fina bilder som jag kan snatta sen. Det är ju kul att någon annan än jag har kamera för en gångs skull, haha.

Gonatt Sverige!

Idag genomförde vi den första riktiga arbetsdagen på Panorama. Vi knegar som städare på hotellen och lägenhetsuthyrningen så vi har egentligen hand om det absolut viktigaste, enligt våra arbetsledare, intrycket som kunden får. Varje gång en kund ser ett rent handtag, en vikt handduk eller ett fyllt saltkar ska kunden tänka "Wow, det är någon som lagt ner sin tid på det här rummet, det märks!". Vi är de tysta arbetarna. Vi är de som kittlar ditt undermetvetande. Vi är de som, hår för hår, rensar din toasits.

Städanted i sig är inte så värst farligt. Det är först när man kopplar i medvetandet och tänker "herregud, här har någon verkligen kräkts" eller "tänk så många tarmbakterier som ligger på mina fingrar just nu" som det börjar bli obehagligt. Knepet med kneget är att knäppa av knoppen. Det gäller bara att föreställa sig en solig aprildag med -5 grader och nyfallen snö sen rullar det på rätt fint vill jag lova.

Det är ju lite annorlunda mot för hur det brukade vara hemma i Sverige. Jag knegade nån timme hemma i Kusån med att lyfta möbler eller skräp från punkt A till punkt B. Easy as that. Här ska jag knega i 9.5 timme för att få ett rum att se bra ut enligt en fyrstjärning standard i ett land där jag aldrig vistats förut. Det är lite knepigt ibland. Jag kommer vänja mig, det kommer att bli rutin och det kommer att bli väldigt tråkigt. Det kommer att bli nyttigt för mig. Livet kan väl kanske inte vara friscoburgare och ikeamöbler hela tiden. Ibland måste gulhandskarna på.

I övrigt rullar det på väldigt bra här. Vi har ställt oss i bostadskö för att få flytta upp på berget (inte på fredrik) så att vi kan vara ute längre än 9 på kvällarna, trots att föräldrarna kanske inte är förtjusta i tanken så är det lite tråkigt att missa allt roligt i personalbostäderna.

Vi är lediga på söndag så imorgon, lördag, är det arbete och sedan ska vi fira Tom som fyller 19 (lagligt att bli serverad alkohol först vid 19 års ålder). På söndag ska vi sova ut och sen kan vi förhoppningsvis klämma in några åktimmar innan det är dags för en riktigt god natts sömn!

Nu ska jag försöka få min goda natts sömn. Jag bävar för träningsvärken som kommer infinna sig imorgon men den lär jag arbeta bort rätt snabbt. Justja, vi har gratis läsk på jobbet så jag mår inte alltför tokigt när jag jobbar!

Godnatt Sverige.

 

 

Vi började med att ha vår orientation (som kim skrev om) och sedan åkte vi upp på berget idag igen redan klockan 9 för att kunna åka i en timme mellan 12.00 och 13.00. Tyvärr hade Chris missuppfattat det hela och trodde att vi skulle dit och åka heeela dagen så han var astaggad redan när vi kom fram. Kaxigt nog drog vi fram våra datorer och satte oss och började scanna av luften efter tillgängliga nätverk. Chris blev mäkta irriterad och ville bestämt att vi skulle åka varpå vi påpekade den verkliga situationen för honom. Han var förstörd. Vi struntade i det och spelade skoningslöst datorspel tills klockan nådde 11.00 då vi började bli hungriga.

 

Vi fick vänta i ännu en halvtimme innan buffén öppnade. Kvinnan vid disken chockade oss först med ett skambud på 35 $ för två bufféportioner där personalrabatten var inkluderad. Vi synade hennes bluff och hon ursäktade sig såklart, inte. Vi hostade upp stålarna och svalde ner pastaröran innan vi begav oss ut i den härliga decemberluften för en timmes pudersurf i solskenet, eller inte. Egentligen hade vi en fruktansvärd kyla och benhårda backar men det var ändå så otroligt värt det. Ett första åk är alltid ett första åk oavsett om man tar första svängen i slasksnön i Storklinten eller löspudret i Alperna.

 

Eftersom vi knappt klarade livhanken i den fruktansvärda kylan låg våra kameror betydligt värre till. Min la av redan efter två åk då jag klantigt nog förvarade kameran i jackfickan. Hamper var lite smartare och hade kamerafodral och värmepåse och lavastenar och yllesockar runt sin kamera lyckades ta ännu ett par till åk innan det faktiskt blev Hampus som gav upp på grund av ett smärtande finger. Jag smög med på reträtten och klagade på för dåliga vantar.

 

Efter åket dödade vi effektivt de resterande fyra timmarna innan bussen gick med att spela kort och datorspel, gissa vad jag valde. Nu lovar Kim världens godaste pastaröra så jag bör börja packa ihop mitt pick och pack och packa mig härifrån. Jag mår lite bättre idag också. Hampus glömde förresten sitt liftkort hemma idag så vi har börjat bli oroliga över huruvida han har alzheimers eller inte.

Hej hej!

Eftersom att Per känner sig lite sliten så tänkte vi (mest jag) att vi gör ett gästinlägg, skoj va(!)?

Igår var vi uppe på berget igen, med ett annat syfte än i lördags. Nu var de dags för orientation, vilket vi trodde skulle betyda att de visade oss runt, gav oss massa med roliga grejer och kanske en matbit. Men istället sitter vi på trästolar och kollar på en powerpoint presentation som min cybermormor skulle klara av i ungefär 5 timmar. Utan avbrott för viktiga toabesök och matpauser.

Visste ni förövrigt att de väldigt sällan använder ordet toilette, eller tom aldrig, det är nästan så att de inte förstår när man frågar efter en toilette, utan här heter det washroom. För att citera Hamper "fint ska de vara". De kan kanske vara för att de jobbar sjukt många australiensare/britter här och ni som är over there kan kanske svara oss om de är Australien/te-drickarna som har kommit med denna börda eller om de verkligen är de annars ganska kraftiga kanadensika befolkningen?

Hur som haver, efter mötet fick vi vänta i 4 timmar på en buss eftersom att de är ont om bussar innan säsongen drar igång. Men under tiden fick vi se hur vårt kommande arbete kommer vara, under 4 timmar såg vi nämligen en kollega som bara gick runt och sparkade på snöbollar samt chillade i cafeterian! (gillas)

Nere i byn blev de sedan den första matlagningen på hemmaplan, vi, nej, jag tänker faktiskt ta åt mig hela äran själv för att ha bjudit sällskapet på köttfärssås med pasta. Smakade som vanligt mumma när jag är framme och drar i kastrullerna! Tror till och med att Per sa att de va bättre än mammas? :O

Idag va vi uppe och åkte skidor, va sjukt roligt, även fast de bara var en backe som var öppen. Nej, just ja, de hände aldrig. Hampus som har blivit vår väckarklocka missade väckningen pga nirdande hela natten. Upp kommer han bankandes på dörrarna 8.15 istället för 7.15 så vi missade bussen upp. Nu kommer vi köra stenhårt på 2 klockor där jag kommer vara den bärande stommen eftersom att jag är en riktig kämpe istället för Hampus och Per som gärna snozar en gång för mycket. Den andra klockan kommer dom få turas om att ha, utifall jag har blivit bestulen av våra grannar som är mycket konsitga.

Nu närmar klockan sig halv 5, och lika i tid som skalman kommer vi nu att nirda nån timme för att sedan gå upp och stjäla lite Geld av lokalbefolkningen då vi är sjukt bra på biljard och dart!

Hoppas på att alla, eller nån tyckte att de va bra läsning! Men framför allt Ajåna Pajåna eftersom att jag är otroligt hundrädd och de blir inte bättre då hon kan prata! :D

 

Tänkte väl klämma iväg ett snabbt inlägg här såhär på kvällen. Klockan är nu 18.00 i Invermere och 02.00 i Sverige. Det är med andra ord dags för lördagskväll!

Första heldagen i Invermere har flytit på i ett enormt långsamt tempo. Jag vaknade tidigt på morgonen på grund av en krasslig hals och upptäckte att Liverpool lirade på morgonen så jag rullade igång matchen, som blev mållös, och tänkte på Emil C som befann sig på arenan och såg matchen. Jag slumrade väl till ungefär hundra gånger men hann med att se nog mycket för att förstå att Liverpool inte på något sätt lirar sin bästa fotboll för tillfället.

Givetvis somnade jag om efter matchen men min sömn blev inte långvarig. Kim och Hamper var sugna på frulle så vi klev upp och tog fram tallrikarna och skedarna (tack mamma) för att käka mjölk och flingor. Vi träffade även Schwiezaren som ska bo och jobba med oss under säsongen, han heter Chris och gillar troligtvis klockor och choklad.

Vi käkade på ett hamburgerhak och köpte lite proviant på stan där vi ett tiden. På vägen till stan var det en snubbe som stack ut huvudet genom sin bilruta och ropade "Hey dude, nice glasses!!". När vi var påväg log en gubbe i en bil åt mig och en snubbe, som jag inte vet vem det var, hälsade på mig. Kanske det är lite social doping att ta på sig ett par orangea och gula solglasögon. Människorna här är väldigt trevliga i alla fall, i Sverige hade väl någon gubbe svurit åt mig och klagat på dagens ungdom. Vi gillar färger, annat var det väl på den svartvita tiden.

Ikväll ska vi i alla fall åka till skidorten och träffa en svensk snubbe som jobbar här. Troligtvis blir det väl att ta en öl eller två också. Vi tar med oss schweizaren så har vi någon som håller koll på tiden så är vi inte ute hela natten.

Det börjar verkligen bli dags för lite bilder. Jag hoppas att det är bra väder så jag kan ta sådana fina bilder på Invermere. Vi har rätt stora berg runt hela stan och så ligger det en sjö alldeles nedanför "stadskärnan". Vi bor på gångavstånd ifrån affärerna i stan och på ännu kortare gångavstånd från två riktigt schysta skidaffärer. Jag hade kunnat bränna varenda lön på de affärerna.

Tack för alla trevliga kommentarer förresten, det är ju alltid kul att höra vad ni tycker. Däremot är det ytterst få av mina kompisar och familj som skriver blogg så lämna gärna en liten mening eller två med vad ni pysslar med eller vad som händer i Sverige! Givetvis gäller detta inte min käraste mor som skriver hela uppslagsverk om sin hunds göromål i varje kommentar. Om ni är för blyga för att skriva en kommentar så är det bara att skicka ett mail till [email protected]. Inga arga mail accepteras, någonsin.

Med hopp om ert fortsatta välmående,

[Par Junibee]

Vi är äntligen framme i Invermere. Bussresan som sträckte sig över totalt 15 timmar började på ett minst sagt olyckligt sätt. När vi skulle ut från rummet på vandrarhemmet upptäckte Kim att han saknade sin bussbiljett. Vi letade och letade men hittade inte dessa förbonkade biljetter så vi bestämde oss för att gå ut på stan, köpa lite frukost och samla nya krafter för biljettletningen senare. Kim engagerade sig och ringde till bussbolaget där en sur tant vägrade skriva ut nya biljetter. Happ, men då kanske vi kan skriva ut dem på bussstationen då istället?

Vi åkte taxi med en Kanadensare som hade nävar stora som dasslock. Han tyckte nog att vi hade med oss rätt mycket skräp och pratade rätt jobbigt så han satt mest tyst och fokuserade på körningen. Eftersom vi är världshistoriens sämsta på att dricksa lagom så råkade taxichauffören ut för en av våra lågvattenmärken då vi dricksade totalt en femma. Vi är överrens om att han behöver betydligt mer än så för att mata sina händer och det var därför han var besviken.

Kim fick inte skriva ut nya biljetter eftersom tanten i kassan saknade själ. Dessutom vägrade hon acceptera vårt rabattkort så han fick betala hela 150 $ extra för att följa med. Tanten måste bannemig hata att se alla som reser härs och tvärs över landet och där sitter hon inklämd i sitt lilla bås och önskar att hon gjort något av sitt liv. Vi känner inget medlidande för henne. Istället önskar vi henne en trevlig vistelse i Dantes ringar.

Om ni någonsin funderar över att ta med er något mordvapen på en buss i Kanada är det bara att stryka den tanken. Vi gick igenom en säkerhetskontroll som var så noggrann att till och med Stalin hade rodnat och tyckt det var lite väl mycket. Som tur var fick man lägga in eventuella automatvapen och handgranater under bussen där de inte hade någon som helst koll. Alla vet ju att terrorister är sånna hedersknyffar så de hade väl aldrig tänkt tanken att lägga en sprängladdning under bussen. Nåja, vi överlevde ju trots allt utan några som helst tecken på en pågående busskapning!

Vi hade den enorma turen att sätta oss framför en ytterst världsvan och vältalig ung man. Den trevlige unge mannen förklarade gladeligen för hela bakre delen av bussen att han minsann suttit inne, testat alla droger från bokstav A till B, slagit poliser och en hel drös av andra människor för den delen. Vi blev sen än mer förskräckta när han promt skulle bjuda på hamburgare och godis till alla som ville ha. Som tur var snappade vi upp att en av kvinnorna bakom oss var polis. Skönt, tänkte vi, då kan hon ju sätta dit den killen.

När gripandet inte blev av började vi fundera på vad som egentligen hade hänt. Då visade det sig att han börjat bjuda hela bakre vagnen på knark. Några tackade nej, andra tackade ja. För mina mer oroliga läsare måste jag väl förtydliga att vi tackade nej. Poliskvinnan tackade för den fina gesten men nekade trots allt knarket. Någon ordning måste det ju finnas.

Nu är vi här i alla fall. Staden är rätt liten men väldigt trevlig. Vi har hunnit med att skaffa oss ett bankkonto. Ett tomt bankkonto förvisso men ändock ett konto där vår lön kommer trilla in sen någon gång i slutet på december. Vi blev även tvugna att skaffa oss täcken och kuddar så det har vi handlat. Eeeeeh... jag har inte hunnit med att fota något här i stan men det lär jag väl slänga upp senare. Det snöar och är molnigt just nu så vädret är väl kanske inte det bästa för fotografi.

Slut på statusrapporten. Det blev lite långt. Vi ska nog käka snart men som det ser ut nu lirar Kimpa gura (han har köpt en ny) och Hamping ligger och sussar så sött i soffan medans han väntar på att CS laddar klart så vi kan nirda lite sen ikväll.

Är det normalt att behöva gå på toa 5 minuter efter jag käkat?

Jag tror att hon är för lätt för dig

Vi ska efterfesta med en miljonär, ska vi skriva det på CWn?

I'm the stupidest tourist alive but can you play this then you're my hero

I want to marry you

Give me whatever you can get me for 5 bucks

Where is the toilet?

We are just 10 minutes from being done with this

Skiter han på golvet?

Sears är minst lika lurigt som alla asiater i hela världen

Hur fan kom vi hit?

But where are the tacos then?

In the kitchen?

Do I really need to order tacos?

You guys have the sweetest outfits, you are just sooo cute

Do you really work here?

Vi omringar asiatvakten

Han måste vara så vindbent att vi kan springa under honom

He's half danish because his from southern sweden

Better luck this olympics with the hockey.... or not

You've gotta be the coolest guy alive

Eliiite, fan va cooolt att slå igång datorn precis på elite

C you guys at the Roxy bar tonight

Bless you guys, even if you've got no coins

If you run away with my jackey then I'll stab you to death with a fork

Can I take this change?

Ska jag pruta lite så att vi får med ett gitarrfodral och lite plektrum till kepsarna

Men vi kan ju inte skriva ice_ztorm på en jävla servett?

Jag råkade visst spraymåla ditt glas

*en massa olika svordomar åt folk som inte förstår ett ord svenska*

Rövgryta och HammarKuken

En raggardusch

VOLVO!!!!

Jag skulle behöva en pizzaslice

"Nu är det synd om dig va?"

- Gin, Vodka or Whiskey? -  Yes

Jag tror att hon spanar efter dig... eller en sopkorg

Hobostreet, dont ever go there

But but but, I told you guys to come here at seven

Om det finns 3 miljarder kvinnor på jorden, och så gångrar du det med två

Jag ska fan skriva ett argt mail... eller en insändare... eller ett blogginlägg

It's probably gonna rain all the time that you are here, sorry

I'll write you a list of what kinda songs you need to know

Eftersom vi skulle inställa oss på INTEReXkontoret klockan 11.00 idag så klev vi upp redan klockan 9 för att käka gratisfrukost på vandrarhemmet (som är väldigt fint och centralt beläget). Efter en hälsosam muffins och jordnötssmörfrukost rörde vi oss ut på stan för att försöka hitta till kontoret. Jag har överlåtit ansvaret som "travelmaster" till Kim för tillfället så han förde oss på diverse villovägar innan vi tillslut hittade rätt, såklart, och äntligen kunde få träffa de som knegat så hårt för att vi faktiskt ens skulle ta oss iväg.

Vi började med att hälsa på en otroligt sliskig snubbe från Holland som uttalade Per som Par och Hampus som Hamper (jag skrattar fortfarande när jag tänker på det). Han visade oss lite grejer och gav oss råd om hur man ska leva i Kanada. Typ hur mycket pengar man ska dricksa (om man inte är på genomresa, då behöver man inte göra det alls... eller?). Vi kanske inte lärde oss speciellt mycket nytt utan det var som mest bara lite nyttig information, sånt som är bra att veta.

Efter mötet gick vi till någon myndighet och fick vårt SIN nummer vilket motsvarar det svenska personnumret. Vi fick hjälp av en assistent som de hade på Work & Travel som var från Japan, han tyckte att det norrländska susande ljudet vi har för oss när vi håller med var väldigt underhållande så vi höll på med det ett tag. Han kan nu säga "hur mar du?" och "Tja" samt "Tjena". Han försökte även härma oss när vi pratade som vanligt också, utan att egentligen lyckas.

Vi körde ett till möte med Marien som har fixat jobbet åt oss innan vi testade våra vingar på de stora gatorna i Vancouver.

Tyvärr fick vi, eller travelmaster Kim kanske jag ska säga, en rätt kass start då vi hamnade på en gata med så hög lodistäthet att till och med Åhlénsplan i Boden hade rodnat lite lätt. Vart vi än kollade stod där en lodis med en hårfön i näven, en TVapparat till salu eller med en längtande blick efter en förbipasserande kvinna. Vi höll hårt i allt som kunde tänkas stjälas och det resulterade i vår överlevnad. Kim beskrev det senare som "en av de läskigaste sakerna jag någonsin gjort" och jag kan väl inte annat än hålla med. Vi traskade ju alltså genom centrala Vancouver när vi plötsligt stötte på en hel gata full av lodisar.

Efter vårt lilla missöde blev det matdags och vi hamnade på en trevlig Irländsk resaurang där vi käkade pasta och kollade på lite biljard på TVn. Nu började dagen lida mot sitt slut så vi stack tillbaks till vandrarhemmet där vi nu ligger i varsin säng och dåsar. Kim har somnat och Hampus (Hamper, hahaha) kikar väl lite på internet.

Justja, skatten här är stört lurig! Först vid kassan får man veta det riktiga priset så att precisionshandla för en dollar eller två är inte att tänka på.