Nu är jag inte typen som svär som en sjöbuse över minsta lilla grej men hela den här karusellen med att ta hem en cykel i en låda har verkligen tryckt på fel knappar. Jag vägrar börja räkna på det högt för det kommer bli alldeles för mycket för er att ta in men jag har varit tvungen att betala helt otroligt mycket pengar för att få hem den här förbonkade lådan som nu står brevid mig, manglad. Man kan ju tro att om man ska betala för att få hem en låda så ska de åtminstone försöka behandla den någotsånär varsamt, men icket! Cykeln går i princip att sätta ihop utan att öppna lådan något mer än vad som redan är gjort.

Nåväl, nog med gnäll om det. Det viktigaste med att jag är hemma är ju ändå att jag är hemma... antingen det eller att det nu officiellt är slut på min, Kim och Hampus resa i Kanada. Nu är det ju bara jag som kan skriva om mitt liv här i Boden och det kommer jag verkligen aldrig i mitt liv att överväga. Hade jag svårt att plita ner rader om allt som hände i Kanada så hade jag varit tvungen att jobba 24/7 för att få ihop samma mängd rader om Boden.

Det känns givetvis sorgligt att ha tagit farväl till alla där borta i Panorama men det som smärtar mig mest är nog att lämna mina resekamrater sedan 10 månader. Oavsett väder och vind har jag ju alltid haft mina svenska stöttepelare där och det är jag oerhört tacksam för. Kul har vi haft också, jag hoppas att ni har lika mycket nytta av den här bloggen i framtiden som jag kommer att ha, jag sparar varenda litet inlägg jag skrivit.

Jag måste även passa på att tacka mina trogna 12-16 läsare som regelbundet klev in här under hela tiden jag skrivit, varför ni gjorde det vet jag inte men det var ändå en liten extra spark i bakändan när det blev dags att skriva av sig.

Sen har jag ju världens bästa föräldrar och familj som hjälpt mig med allt möjligt under de senaste 10 månaderna, hatten av för att ni orkat med mig!

Nu tänkte jag inte försöka mig på att sammanfatta den här resan på något vis, men det skrev jag ju om senast. Jag är bara så otroligt glad att jag varit med om så mycket och fortfarande kan sitta och gnälla över att min låda är trasig, såpass långt måste jag leta för att hitta något dåligt med min resa.

Än en gång,

Tack.

Per

Sorligt men sant. Varje resa har sitt slut. Det är dags att för den här bloggen att sjunga på sin sista vers. Allt sånt där stämmer ju utmärkt i ett sånt här tillfälle men det känns, trots alla klichéer svårt att förstå att resan nu är påväg att ta slut.

Vi har ju surfat i midjedjupt puder (nåja, inte så värst ofta), cyklat omkring i såväl storstäder såsom grusiga downhillspår, traskat omkring i både lövskog samt förortdjungel och vi har bannemig gjort alltihop med ett gäng människor som vi önskat kunnat följa med oss genom resten av livet. Allt från att ha tagit en galen chilenare upp till offpisten i Panorama till att sticka på en galen resa till Whistler med engelsmän, nya zeeländare och ännu fler chilenare. Det finns så många glada historier att berätta men nu på slutet av resan kommer det onekligen att bli de sorgliga farvälen som kommer ta upp större delen av åtminstone mina tankar.

Som sig brukar finns det inget jag kan skriva här för att fullständigt beskriva hur underbar den här resan har varit. Allt jag kan göra är att förmedla bilder (som aldrig i mitt liv kan beskriva tusen ord, det plitar jag ner utan tvekan och känner mig inte alls nöjd för det) och text som är slappt författad av en svettig tjugoårig svensk i en schaskig hotell lobby någonstans i förorterna till New York. Det känns lite som att jag kommer att få berätta allting minst tusen gånger till vad jag än skriver här.

Jag bestämmer mig lite snabbt för att inte försöka beskriva resan ens i stora drag här. Det bästa som finns att göra är väl att läsa igenom alla inläggen jag skrivit hittills (vilket kan tyckas vara skrämmande litet baserat på superlativen jag kräkts ut hittills i detta inlägg) och sammanfatta själv. Lycka till med det. Medans du gör det ska jag plita ner några favoritcitat som jag fiskat upp här och var sedan senast. Citat gör mig alltid lycklig, de påminner mig om känslor, intryck och tankar som jag aldrig kunnat återuppleva om jag inte haft en liten bit av den stunden nerskrivet.

"Nästan så att man skulle ha haft en sån där kamera som tar tusen bilder i sekunden"

"Kolla vad den killen har på sig!!"

"Nämen grabben, inte ska du väl sitta på den pålen?"

"I had no idea you were a geek"

"Are you all brothers?"

"Hur fan låser man den här dörren?!"

"Fråga om du får slicka på hennes ben!"

"Nei, jag er Norsk!"

"Hammarkuken, he he he"

"My photo album is sooo shit"

"Bäng, bäng, bäng, taxi, bäng"

"Jag vet vem som inte gillar det här... Pano pride"

"Comin at ya live here from Empire State Building, EVERYBODY IS GETTIN MAGGOT!!!"

"GÄLLIVARE!! TJENA!!"

"Helvete Lars-Olov, HELVETE!!"

"Come get us by the big Radium sign, our car broke down"

"Ja ingen asiat har ju kapat huvudet av oss än i alla fall"

"Visibility is low, do you want to come back some other day?"

"Hoppas att hästarna inte står ute hela kvällen, det är inte bra för dem"

"Chrysler tower, vad fan gör vi här?!"

"Kolla grabbar, jag SA JU att det var här!"

"Jag känner bara för att springa och skrika 'SMUURFAAAAR!!!!'"

"Smurfar och smällare med extra kraft"

"Are you over 15?"

"Den hakan går inte av för hakor... HÖ HÖ HÖ"

Slut för denna gång, jag lär höra av mig imorgon på flygplatsen då vi har rätt mycket tid att döda där.

Gonatt!

Tjena tjinixen. Tänkte avfyra en liten snabb uppdatering från flygplatsen i Calgary. Vi överlevde bussfärden hit och nu sitter vi här i typ 12 timmar till innan vi flyger till New York via Phoenix vilket totalt kommer kosta oss 12 timmar till. Så för att reda ut den relativt simpla matematiken 12+12 så är vi ett dygn ifrån att virra omkring i New York.

Annars hade jag inte speciellt mycket att komma med. Jag saknar Panorama men jag längtar även hem oerhört mycket.

Frid vare med er

P.s Mamma, för det första är du en ängel som överhuvudtaget kommer ihåg det där med försäkringen. Vi kommer att vara i USA från och med den 11/9 till och med den 14/9. Hem kommer jag den 15e till Kallax med vilket flyg som har platser ledigt (många plan har det mitt i veckan så det kommer bli billigare än att boka i förväg) så jag vet inte tiden ännu. Jag kommer absolut att höra av mig igen innan dess så att alla inblandade vet om när och vars jag anländer. D.s

Egentligen hade jag inte så specielt mycket att skriva om, men jag tänkte att det alltid är trevligt att höra av oss lite såhär precis innan vi återvänder.

Så idag var sista dagen då liftarna var öppna för downhillåkare. Givetvis var jag tvungen att cykla en liten stund med Hampus och några andra grabbar. Jag tog min stackars cykel upp och misshandlade den i några timmar innan mina fingar och armar till slut gav upp. Totalt har jag varit i liftarna 8 (!) dagar under säsongen vilket låter lite vekt, däremot har jag cyklat en hel del runt panorama och nere i stan.

Vi sticker alltså till New York på fredag. Vi har inte riktigt fixat alla detaljer men resan men vi har hela veckan på oss så jag är inte speciellt oroad.

Hela det här inlägget är en röra, förlåt.

Hampus står och lagar det sista kilot köttfärs så att vi blir av med all mat innan vi sticker, det luktar mums. Jag håller mig till att spela musik och se söt ut.

Tack för mig, hej.

Då börjar det bli dags för folk att börja lämna vilket alltid bär med sig lite sorg och nostalgiturer från säsongen som varit. Nu har jag i och för sig inte lika mycket kompisar som lämnar efter sommaren men de som lämnar har jag å andra sidan spenderat ungefär 9 månader med vilket gör det lite svårare.

Imorse stack Pablo och Jesse som jag har känt i 8 respektive 4 månader vilket kändes rätt tungt. Som med alla andra vänner som man lärt känna här hoppas jag att vi kommer träffas igen någon gång, de är båda väldigt bra vänner så jag tror att det verkligen kan bli av.

Nåväl, lite kul känns det att snart få komma hem och träffa familj och vänner igen. Först och främst ska vi dock ta oss hem från New York och sen måste jag försöka ta mig hem från Stockholm också. Jag är rätt glad över att komma hem precis i tid till valet också, det var något som jag trodde att jag säkert skulle missa.

När det kommer till packningen så kommer jag, och de andra grabbarna också för den delen, ha väldigt svårt att få med mig allt jag har samlat på mig här borta. Inte nog med att jag har vad som känns som hundratals nya kläder men jag har även en longboard och en cykel som måste med hem. Det ska bli intressant att se hur mycket flygbolagen kommer ta för att frakta hem allt. Kim ha till exempel två cyklar och ett skidfodral så jag har ändå inte så värst mycket att klaga över.

Idag var planen att cykla lite downhill eftersom det regnade hela dagen igår vilket gör spåren sådär härligt klibbiga. Min dygnsrytm tog dock en hård smäll då jag var uppe imorse och tog farväl av gänget från 6 till 9.

Det börjar vara dags att skaffa lite souvenirer till er där hemma också, så än en gång;

Vad vill ni ha?

Roger över roger ut

Hej, igen.

Förlåt, igen.

Bilder, citat, berättelser och allt som är gott. Varsego

"I don't fancy the taste of poop in my mouth so I'd just spit it out"

"To the BAR!!"

"Syrup." "Steak." "Sandwhich." "What game are we playing?" "I don't know but since you asked I'm pretty sure you just lost"

"You would make an excellent moose"

"Hey you know I kinda like you?" "NO!!"

"Ska vi seriöst flyga till New York den 11e september?!"

"Vi borde stämpla någon i ansiktet med de här... HAMPUS!!!"

"Kakor... på en torsdag?"

"Hey, you look very colorful today." "Yeah... colors are great."

"Hey Skittles, what are you cooking?" "A CRAZYBURGER!!"

"Coming at you live from Panorama, everybody is getting FUCKING MAGGOT!!!"

"My favorite animal is the Wolverine. My second favorite is the Honey Badger and my third favorite is the Pistol Shrimp."

"He's my sleepy Mexican slave."

"If your friends ever want to buy a Honda, send them to me."

"I'll give you an A on that since you pretend to laugh at all my perverted jokes."

"It's a double rainbow, what does it mean?!"

"Dude you were like a mountaingoat, but ginger and not as cute"

"This is gonna suck"... "That's what she said... or not?"

"10 years from now I want to be able to look back and say 'I don't regret anything except not drinking every day of the time I was in Panorama'"

"When I make my first million I'll start a bar called Isenbar. TO ISENBAR!!"

"Are you seeeeriooous?"

"May the best man win, HAZZAAAAAH!!!"

"I would never hit on you guys, you're like my kids... now can you buy me a drink?"

"I'll buy that part if you order it for me but if I can find a way to make you look like a fool at the same time I'll definitely try."

"Ooooh, I thought the shrimp killed the snake!"

Så en del av citaten kräver lite förklaring. Oturligt nog får ni ingen.

Sedan senast har jag hunnit med att vara på den absolut fränaste campingturen någonsin. Vi vandrade till en glaciärsjö som hade helt otroligt blå/turkost vatten med en underbar glaciär i ena hörnet av sjön med tillhörande vattenfall, snöhögar och stenbumlingar. Vi var ett gäng på ungefär 12 personer som gjorde vandringen i helt improviserade vandringsutstyrslar. Jag gjorde en 800m stigning iklädd arbetsbrallor och skateskor. Vi hade lite otur med vädret också så det regnade vilket gjorde vandringen i knähögt gräs till ett helkroppsbad. Det var lite av ett helvete men såhär i efterhand var det givetvis värt det.

När vi kom fram var det bara att börja slå upp tält och göra sig iordning för att sova eftersom det fortfarande regnade. Som tur var fick vi upp tälten innan det värsta ösregnet börjat.

Dagen efter hade vi en hel dag av kringvandring att göra så vi bestämde oss för att vandra längsmed sjökanten till glaciären för att ta oss en närmre titt. Vandringen dit brukar ta, enligt de som varit där förut, ungefär 3 timmar. För oss tog det 7 då vi stannade överallt och fotograferade, pausade och kollade in utsikten. Väl framme blev, i alla fall jag, helt förbluffad av hur stor glaciären var. Vi fick se, på nära håll, hur glaciärbitar trillade lös och hamnade i vattnet vilket skapade rätt stora vågor i det isblåa vattnet. Vi vandrade upp på glaciären vilket var lite obehagligt då det var stora glaciärsprickor som var till synes oändligt djupa. Det var väl värt besväret för utsikten där uppifrån var helt otrolig. Glaciären mötte berget, inte Fredrik, med ett stort vattenfall och en spricka som var så djup att vi inte kunde se vars den slutade och än mindre höra hur stenarna nådde botten när vi kastade ner dem.

Nervägen var väldigt spännande den med. Eftersom det var rätt brant och jag bar mina skateboardskor med i princip platt sula var det bara att hala fram skridskofärdigheterna och hoppas på det bästa. Det var otroligt roligt att se hur alla halkade omkring på nervägen samtidigt som det var irriterande när jag själv åkte dit på en ordentlig vurpa.

Vandringen hem till lägret gick betydligt fortare. Vi gjorde den på respektabla 2 timmar och precis när vi kom hem blev det även mörkt. Som tur var hade vi lämnat två glada vandrare att ta hand om vår eld och alkoholförråd. Vi blev mötta av glada rop och ett kallt glas öl var. Det var slutet på en helt underbar dag. Lagom till läggdags började det även regna vilket skickade mig tillbaks till de glada dagarna i fjällen med pappa då regnet alltid lyckades söva mig än bättre än bruset från en bäck eller sprakandet från en brasa.

En vecka efter vandringsturen var det dags för ännu en liten resa till en stad som heter Jasper. Tyvärr var det bara jag av mitt svenska gäng som följde med på turen så vad de andra grabbarna gjorde under tiden har jag tyvärr ingen aning om.

På vägen till Jasper sov jag för det mesta vilket nog var lika bra då mina följeslagare senare berättade att de inte sett något av den beryktade utsikten från vägen till Jasper för att det var molnigt och regnigt. Vi stannade vid ett vattenfall när vädret klarnat upp en del och 30 minuter senare var vi framme. Oturligt nog tog jag inte med mig någon kamera men jag har lyckats snatta ett par bilder från en engelsk snubbe som hade med sig sin. Mer om det senare.

Väl i Jasper försökte vi bestämma var vi skulle spendera natten. Som gedigen arbetare på ett hotell dömde jag snabbt ut ett par vandrarhem innan vi slutligen bestämde oss för ett mysigt litet hotell mitt i centrum. Till det relativt billiga priset av 20$ klämde vi ihop 14 personer i två rum där det totalt fanns fyra sängar och två soffor. Jag kanske inte behöver nämna det men det var riktigt trångt att sova.

Dagen efter bestämde vi oss för att äta frukost ute på en mysig liten restaurang i stan innan vi gick till en bar och såg mitt kära Liverpool bli krossat. Moralen var väl inte direkt på topp efter det men vi begav oss likväl ut på äventyr direkt efter. Vi körde bil i ungefär 20 minuter till ett ställe som kallas "Edge of the world". Även om namnet antyder att det finns ett slut på jorden så står jag fast vid att jorden är rund så jag var rätt skeptisk till resemålet innan vi ens anlänt. Väl där besannades mina fårhagor, världen tog nämligen inte slut där. Besvikelsen var enorm.

Även om nu världen inte tog slut så var det en väldigt bra utsiktsplats där man såg hela staden Jasper med berg i bakgrunden samt ett vattenfall i förgrunden. Väl där insåg jag att jag borde ha köpt kikarna vi hittade i en souvenirbutik i staden, de var nämligen en kikare innuti ett djurhuvud där linsen som man såg ut genom ersatte ögonen. Makabert? Kanske. Otroligt underhållande? Definitivt.

Vi tog några fräna kort innan det var dags att bege sig hemmåt. Vi stannade några gånger på vägen eftersom vädret nu var betydligt bättre. Eftersom jag är en fruktansvärd fegis när det kommer till att hoppa från klippor så deltog jag inte i själva klipphoppningen men jag tittade på och jublade som en liten flicka när de modiga pojkarna slängde sig mot det som, i mina ögon, är en säker död.

Efter resan till Jasper har jag arbetat 10timmarsskift för att försöka samla ihop pengar till resan till New York. Vi flyger dit den 11e september och jag ber så hemskt mycket om ursäkt till min mamma för jag utgår för att hon kommer vara orolig med tanke på datumet. Å andra sidan har det gått ungefär 9 år sedan det hände vilket innebär 9 år helt utan olyckor under den dagen.

Vi bokade resan precis idag och jag har redan börjat ge bort allt möjligt onödigt strunt som jag samlat på mig under resans gång. En gruvarbetarhjälm, en vikingayxa, en joggingdress för kvinnor och så vidare ska bort så jag är upptagen med att pracka på allt möjligt onödigt på de som har svagt sinne för affärer. Hittills har jag tjänat ihop ett sexpack öl och en gratis kaka. Inte alls så dumt va?

Jag lär väl bli tvungen att försöka plita ihop ett sammanfattningsinlägg här när resan är slut men just nu känns det lite för tidigt för det.

Nu börjar det vara dags för lite bilder. Hej och hå vilket arbete det är att underhålla en blogg.


Bro över vattenfall, läskiiiigt!


Panoramabild från lägret vid Lake of hanging glaciers


Lägerhunden höll vakt


På väg till glaciären


En snögrotta med överlycklig svensk


På väg upp på glaciären, jag är lite snabbare än andra


En glaciär


Vi tog en golfrunda, min handske är en cykelhandske men visst ser det proffsigt ut?


"Edge of the world"... pffft. Gruppbild med alla som reste till Jasper


Vid vattenfallet


Ännu ett vattenfall


Klippdykning för vissa, sitta på en klippkant och fundera över livet för andra


Sovdags på vägen till Jasper

Det var nog bannemig allt jag hade för den här gången. Gudarna vet när jag skriver nästa gång!

!åd jeH

Trots att det har hänt miljontals saker så har jag inte skrivit på ett tag, men nu är det äntligen dags igen. Förra veckan var rätt händelserik. Jag spelade min första runda golf, snurrade runt i parken nere i stan och cyklade omkring i spåren här uppe i Panorama.

Vi får väl börja i rätt ordning. Min första golfrunda spelades på golfbanan Greywolf som är, vad jag har hört, rankad top 5 i Kanada. Eftersom jag är rätt kass på golf lirade vi "spela från bästa bollen" vilket kortar ner speltiden rätt mycket. Min begåvning med drivern visade sig snabbt och vi spelade faktiskt rätt ofta från mitt första utslag. Totalt sätt gick vi, som en grupp på 3 personer, runt på bara 2 slag över par vilket får anses vara helt okej. Om man spelar på riktigt det vill säga.

Golf var riktigt roligt så länge man inte tar det alldeles för seriöst. Jag förstår lite bättre hur människor kan bryta av golfklubbor, kasta dem i vattnet och skrika för fulla muggar över att ha missat att putta ner en liten boll i ett lite större hål. Jag kan aldrig se mig själv ta golf seriöst men jag är absolut sugen på att spela lite oftare än en gång/20 år.

På samma dag cyklade vi även lite downhill vilket var riktigt roligt. För första gången klarade jag av att göra en wallride vilket var en helt annan känsla än att göra det på en snowboard. Så fort jag klarat av det insåg jag att det var dags att tacka för dagen så att jag inte trillade på ansiktet av det ack så välkända Unebyiska övermodet som så ofta följer efter att jag klarat av något nytt och coolt. Tyvärr var det för sent för alla säkerhetsåtgärder eftersom jag redan var halvvägs upp på berget så givetvis trillade jag på vägen neråt. Lite skrapsår och lite gyttja gjorde dock inte dagen så hemskt mycket värre.

Eftersom jag har en fruktansvärt rolig och fin cykel kan jag även cykla i skateparken med den vilket jag tycker är ännu roligare än downhill. Nu ska vi inte gå in på detaljerna om vad jag gjorde i parken men sammanfattningsvis trillade jag en hel del, landade en del hopp och hade en riktigt bra heldag i parken.

Nu blev jag lite osäker men jag tror inte att jag har nämnt att Hampus har brytit nyckelbenet. Han trillade i Kicking Horse och föll på sin lilla axel. Som tur var fanns där cykelpatrullen (eller låter Bike Patrol fräckare?) som snällt berättade för Hampus att han faktiskt brytit nyckelbenet. Hampus var nämligen påväg att plocka upp cykeln igen och fortsätta cykla efter fallet. Några timmar senare hämtade jag honom på sjukhuset och nu har han armen i en mitella i sisådär 2-4 veckor till.

Igår råkade jag höra en mamma prata med sina barn i hissen. Det lät såhär;

- Barn, visst gick ni på toa innan vi gick till poolen?

- Nääääää, vi gjorde det i poolen!!!

- Ehhh, ni menar väl i badrummen som finns vid poolerna? (ansiktet är nu brandbilsrött)

- NÄÄÄÄ MAMMA, I POOLEN!

Jag kunde inte låta bli att skratta till men jag förstår verkligen hur pinsamt det var för mamman. Så där stod jag i arbetskläder och skrattade åt att barnen kissade i poolen. Det gjorde min dag lite bättre. Givetvis badade jag inte i poolen den dagen.

Vår bil Britt-Marie dog här om dagen. Motorn skar eller vad det nu var. Trist och tråkigt men det är inte så mycket kvar av säsongen så vi överlever.

Idag sticker jag på en tältningtur med några kanadensare till en sjö som heter Lake of hanging glaciers. I stort sett är det en sjö med en gigantisk glaciär på sidan om. Det kommer nog bli riktigt kul. Den här gången lovar jag lite bilder.

Det var nog allt jag hade för dagen, tack och hej!

Imorgon fyller vår glada och goa Kim hela 20 år! Stort grattis till honom såklart och ikväll ska vi fira i förväg med alla downhillåkare som tävlat i helgen ute på krogen i panorama. Temat för festligheterna är byt och knyt vilket innebär att man byter kläder med någon och sedan knyter fast sig i varandra för att på så sätt spendera ungefär varenda sekund med personen under kvällen. Fördelarna med att välja en tjej är rätt så små men å andra sidan är nackdelarna med att välja en kille rätt stora. Det är lite pest eller kolera över det hela så det kommer nog sluta med att vi skipper hela knytdelen, haha.

Jag testade på att cykla downhill med en riktig fulldämpad cykel idag och det var rätt kul. Oturligt nog blev det bara ett åk eftersom snubben jag lånat hjälm av (utan att fråga såklart) ville ut och cykla. Då fick jag vackert ge honom hjälmen och ge mig ut på jakt efter en annan hjälm. Eftersom jag har ett rätt massivt huvud blev jaktlyckan rätt dålig och det slutade med att jag satte mig och spelade xbox. Vädret svängde lite och det började regna vilket totalt rättfärdigade mitt val av aktivitet, utmärkt planerat.

Kim har förövrigt ansökt, och fått, samma jobb som jag har haft sedan slutet på vintersäsongen så han börjar jobba med mig så fort han kommer hem från sin galna resa tvärs över Amerika.

Skepp å hojj som en trampbåt

Hej Andreas.

Jag heter Per, jag är din 2 år yngre broder som för resten av ditt liv kommer att framstå för omvärlden som din äldre broder. Den största anledningen till detta är att du har mer och mer börjat ta efter mig. Du har väl äntligen insett att du omöjligt kan vara fränare, ballare och tuffare än mig med dina karateskrik och discolurar som du glassar runt med i Boden.

Hur som helst, nu när jag blivit den större människan av oss två, tänkte jag skippa resterande delen av min förklaring om varför jag är så fruktansvärt mycket fräckare än dig. Bilder säger väl mer än tusen ord har jag hört.


Min långbräda, hälften stickers (ungefär) och andra hälften skitcool grafik, mums.


Min dator, frän va?


Till sist min bärbara hårddisk, min personliga favorit. Mums igen.

Givetvis skämtar jag bara, jag saknar min käraste bror väldigt mycket. Tyvärr blev han ju tvungen att utmana mig genom att betvivla mina stickertäckta föremål. Hoppas att alla andra som läser detta helt enkelt, medvetet eller inte, glömmer bort denna svarta plump i det annars så genialiska bloggandet som jag har stått för hittills.

Verklighetsuppdatering; jag tvättade igår, jag cyklade idag och jag cyklar säkert imorgon också. Ledig hela helgen, jadå!

Nu ska jag lägga mig och sola i skenet från mitt intellekt ett tag. Jag fixar inte riktigt vanligt solsken.

Hedge da

Efter ett par dagar av hårt arbete blev det alltså dags för mig att skriva ner en rad eller två här igen. Idag är det onsdag vilket är en utmärkt ursäkt att äta kycklingvingar. Idag samlade vi ihop 20 (!) grabbar och drog till en restaurang. Totalt åt vi 400 vingar vilket innebär en säker död för åtminstone 200 kycklingar. Jag är ingen djurrättsaktivist om det inte skiner igenom.

Ett par snubbar här i pano har skaffat sig ett Xbox 360 så vi har suttit och lirat TVspel de senaste kvällarna. Det är en sådan typisk syssla som jag brukade göra väldigt ofta men som helt enkelt fått dö ut här i Kanada. Givetvis är jag ruskigt ringrostig och rätt så dålig men det är oerhört kul.

Justja, vi har ju fått finbesök från Zeb Zvedlund. En oerhört driftig pojke som idag kutade upp för hela skidbacken på lite mer än en timme. Han har ingen aning om hela konceptet med semester, uppenbarligen, men eftersom att han tog med sig godis och choklad till mig så måste jag förlåta honom för det. Han sover på vår soffa vilket jag omöjligt kan se vara det minsta bekvämt, å andra sidan är han uppe i ottan och lagar frukost så helt normal standard kan han ju inte kräva med så lite sömn.

För någon dag sedan tillverkade jag en full-facehjälm helt gjord i tejp med en keps som grund. Bild lär dyka upp här någon dag.

Till personen som önskade sig stickers (troligtvis min kära bror) så måste jag påpeka att jag är i full färd med att sätta stickers på min dator, min longboard och min hjälm. Såpass efter är du. Jag ska hursomhelst försöka få tag på några riktigt feta stickers till dig.

Än en gång tackar jag för visat intresse och önskar se dig besöka min blogg fler gånger. Må väl och lev i frid.

Nu i helgen är det dags för cykeltävling i Panorama. Nationella cupen eller något sånt. De cyklar riktigt fort. När det äntligen händer saker i Pano innebär det även lite mer arbete vilket har gjort att jag knegat rätt hårt de senaste dagarna, som tur var sökte jag ledigt i helgen så att jag kan kolla på tävlingarna och VM finalen i fotboll.

Jag har börjat inse mer och mer att jag omöjligt kommer få med mig alla mina kläder och utrustning hem till Sverige igen. Det kommer bli tråkigt att bli tvungen att kasta massa kläder och alla möjliga föremål som jag samlat på mig under resans gång. När jag har tid och ork någon gång ska jag ladda upp en bild på min anslagstavla där jag hänger upp allt från kepsar till kamera och kexpaket.

Vi har börjat få riktigt fint väder nu över de senaste dagarna, det är helt sinnessjukt varmt eftersom Panorama ligger i en dal så värmen blåser inte bort. Oturligt nog började det regna lite tidigare men förhoppningsvis försvinner det tills imorgon då vi hade tänkt cykla lite, kolla på VM finalen och sen ta oss till tävlingen eftersom det är finaldag imorgon.

Det tål väl att påpekas att jag inhandlat solskyddsfaktor 30 häromdagen, mor min blir säkert glad av att höra det. Kim däremot brände sig som attans för någon dag sedan. Han hade på sig glasögon när han brände sig så det såg rätt underhållande ut.

That's it, that's all.

Idag lagade jag mat så att jag har matlåda till imorgon, första gången i mitt liv som det händer faktiskt. Kan hända att jag långsamt blir äldre och mognare. Eller så råkade jag koka för mycket pasta.

Jag stekte min första stek här om dagen, den smakade ungefär som papp med peppar men likförbannat var det en stek. Som tur var går alla smaker i världen att dränka med min superdressing "Bacon & Vitlök" som jag fyndat för en tia på mataffären.

Utöver mina kulinariska äventyr har jag hunnit med att avfyra en sjujävla rolig helg med lite firande av födelsedagar och lite cyklande i parken nere i Invermere. Än så länge är jag hel och relativt ren.

Mina läskburkar på nattduksbordet har ökat till 13. Det börjar bli en börda så José (chilenare) välte ner tre stycken igår när han skulle peta på mig med en hockeyklubba.

Sådär, det var allt totalt ointressant jag kunde komma på att skriva idag.

Vi har ombokat vårt flyg till New York så jag flyger ifrån USA den 19e september. Eftersom vi slutar knega den 7e september tänkte vi hinna med att resa runt lite, om ekonomin tillåter, och kanske hälsa på Will i New York samt spana in själva staden.

Justja, jag började bli lite fundersam över vad folk förväntar sig att jag tar med mig hem från Kanada, rent souvenirmässigt alltså. Det känns ju inte riktigt som att jag är på semester längre men om det är något speciellt som verkar typiskt kanadensiskt som jag förväntas ta med mig hem så lämna en kommentar (mamma) om det är något som önskas!

För att fördriva tiden har vi skapat egna traditioner baserat på vilken veckodag det är. Eftersom det var måndag igår så var det dags för Burger Slasher Monday. Det innebär i princip att ungefär 6-7 grabbar lagar sig burgare, slår på en tvkanal som sänder skräckfilmer varje måndag och slår vad om olika saker som har med filmen att göra. Till exempel kan man slå vad om hur länge det tar innan någon dör i filmen, vilken film som ska sändas, totalt antal döda i filmen och såklart på vilket sätt nästa dödsfall sker. Det är hiskeligt underhållande och igår kammade jag hem storvinsten (nåja...) på hela 6$.

Idag är det Nap Tuesday vilket innebär att vi får en vilodag från all galenskap. Som tur var tänker jag verkligen inte vila idag utan jag och Pablo ska ner till Invermere och cykla omkring i parken. Kuligt värre.

Over n' out,

Percival

Så det blev inget klipphoppande denna vecka. Jag var ledig torsdag, fredag och lördag och vad har jag att visa upp? Ingenting.

Helt ärligt alltså, jag vet inte vart dagarna tog vägen.

Eftersom jag inte kommer vara en säsongsarbetare i Kanada för evigt (förhoppningsvis) så börjar mina dagar av total obryddhet krympa i antal. Detta medför även att dagarna då jag kan bete mig i princip hur jag vill också börjar försvinna vilket innebär att jag har långtgående planer på att börja anlägga någon form av mustasch/skägg/äckliga polisonger.

Förra gången jag fick för mig att börja odla blev resultatet en relativt smutsig mustasch som fungerade som ett utmärkt ställe att lagra mat och godis.

Hursomhelst, om jag kommer ihåg rätt så lovade jag en bild på spektaklet men laddade aldrig upp något. Fruktansvärt.



Det var nog bannemig allt jag hade att komma med idag.

Hej då.

Idag är en härligt obrydd dag för en ledig arbetare som mig. Idag är det nämligen Kanadas nationaldag och jag har inte ett skvatt planerat för dagen. Lösa planer om att ta bilen till en sjö och hoppa från klippor flöt omkring igårkväll men om jag ska vara ärlig vet jag inte vad det blir av det hela. Jag tänkte ta tag i lite städning här hemma eftersom det är inspektion idag men efter det vet jag inte riktigt vad det blir av mig.

Tvätt har jag också, justja. Den får kanske vänta.

Likt min välplanerade dag var detta inte ett av mina mer välplanerade inlägg. Nåväl, det är väl bättre än ingenting antar jag.

Måste väl påpeka att det är precis så här jag vill ha mina lediga dagar. Jag vill ju inte att ni blir oroliga över att jag är uttråkad här borta, tvärt om faktiskt! "Life is like a box of chocolates" som en halvt retarderad Tom Hanks hade uttryckt det. "You never know what you're gonna get".

Till morgondagens fest (tema: Secondhandbutik och tekanna) har jag införskaffat mig en pyjamas modell kvinnlig, en gruvarbetarhjälm och en nallebjörn som spelar "When you wish upon a star" när man slår honom i magen. Totalt betalade jag 9 dollar för kalaset och då fick jag ett par fotbollsskor med också, hurra för secondhandbutiker!

Nu till lite osammanhängande och eventuellt stötande fakta om min vistelse i Kanada hittills;

• Jag har, sedan ankomst till Kanada, införskaffat inte mindre än fyra kepsar.
• Trots min fläckfria hygien hittade jag en halväten snickers inklämd mellan vägg och säng förra veckan. Jag låter det vara osagt om jag åt den eller inte.
• Efter min senaste tvätt (låt säga... i januari någon gång) räknade jag till totalt 23 tshirts i min garderob. Världsrekord?
• Vår japanska kampfisk, Hurricane, har överlevt lite mer än två veckor trots att vi en gång försökte ge honom öl. Enligt utsagor åt han frenetiskt efteråt.
• Enligt stora delar av befolkningen i personalbostäderna är jag själlös eftersom jag är rödhårig.
• Hampus anses å andra sidan vara den tredje stiligaste mannen i världen. Hampus rapporteras inte ha mött ettan och tvåan då de gömt sig bakom en skärm på top 100 mötet.
• Min kamera har tagit ungefär 2500 bilder i Kanada. Ungefär 150 av dessa bilder finns på min blogg och 190 på min facebooksida.
• Trots eviga löften om vykortsskickande har jag inte skickat ett endaste vykort från Kanada. Besviken? Lämna namn och adress i en kommentar om du vill testa lyckan och se om jag skickar något. Oddsen är inte på din sida.
• Jag har inte vägt mig sedan jag kom till Kanada.
• Igår morse såg någon från personalbostäderna en grizzlybjörn på vår parkering. Som tur var är vi beväpnade med s.k. björnvisslor som ska skrämma bort en 800 kg stor björnhona på fläcken. Tydligen hatar björnar inte bara rytmisk vissling utan även senap, glasögon med för mycket styrka och att få hudkräm i ögonen. Lägg märke till min särskilt sarkastiska ton. Seriöst, EN VISSLA?! Jag hade hellre haft ett avsågat hagelgevär. Fy fan för björn.
• Jag har köpt otaliga matprodukter som utger sig för att vara svenska. Till exempel; Svensk fisk (godis), Svenska bär (godis), Svenska köttbullar och så vidare. Hittills har jag lämnats besviken men nästa löning ska jag inhandla Annas pepparkakor och mjölk. Ve och fasa om det inte smakar som hemma.
• Hampus har färgat sitt hår. I rätt ljus ser det baskemig lite rött ut. Alla vill vara som mig.
• För tillfället har jag inte mindre än 8 burkar läsk på mitt nattduksbord. På golvet ligger tre tomma 12pack läsk, sorgligt.
• Jag har fått mitt livs första riktiga check! (Svenska checkar räknas inte, hur kul är det liksom?) 200 $ från Kanadensiska skattemyndigheterna.

Slut på kalaset. Hejhopp.

En karamell;







Kim cyklade, på dagen liftarna öppnade, men grabbarna med stora cyklar ner för berget (inte fredrik nu heller). Alla gjorde grymma hopp och cyklade väldigt snabbt så Kim ville inte vara sämre. Kim hade hört innan dagen att det coolaste tricket på marknaden var en framåtvolt så Kim ville testa på. Kim cyklade i en hejdundrande fart ner för hoppbacken och flög goda 4-5 m längre än landningen och landade på framhjulet. Som vi alla vet är det rätt tråkigt att bara landa på framhjulet så Kim bestämde sig för att också göra en så kallad "Superman" och flyga över styret.

Det är här det börjar bli lite svårare att förklara vad Kim egentligen pysslade med. Kim landade nämligen inte på fötterna utan tog smällen med ansiktet, armarna, ryggen och benen. Kort sagt kraschade Kim rätt rejält.

Egentligen försökte Kim inte med någon framåtvolt. Egentligen krashade han bara rätt rejält i hoppbacken. Eftersom han slog huvudet var de tvungen att lägga honom i en sån där obehaglig nackgrej i 2.5 timmar och rulla ner honom till sjukhuset. Som tur var täckte försäkringen allt och Kim är i relativt bra skick. Han arbetar och mår bra och vill hälsa speciellt till sin underbara bror Zeb, sin kära mor och far Tompany och Bine samt mormor Mona. Resterande delar av släkten får sig också en hälsning.

Där har ni er karamell, saftig nog?