Jobb och åter jobb.
Kom precis hem från kneget och kände mig lite inspirerad att slänga upp ett inlägg.
Det börjar våras för vår här i Kanada och jag måste säga att det får mig att längta lite till sommarsäsongen som jag tror kommer bli minst lika bra som vintern. Jag hade tänkt stanna här tillsammans med Kim och sen får vi väl se vad Hampus gör. I vilket fall som helst tror jag att det kommer vara underbart vackert här och jag vågar nog lova fler och bättre bilder från sommaren!
OS har tagit slut också vilket innebär att jag äntligen kan börja handla lite souvenirer utan att bli halshuggen för att jag stöder Kanada i hockeyn. Vi ska försöka åka iväg på en liten roadtrip till en lite större stad där vi ska inhandla lite mat, mycket godis och annat som kan tänkas behövas.
På tal om vår roadtrip (där vi ska köpa en SIMkort så att vi kan använda våra mobiltelefoner) så har vi levt i över tre månader helt utan mobiltelefon. Det är inte för att vi inte haft råd eller för att vi inte velat bli kontaktade utan snarare för att vi varit på tok för lata för att ta oss till en stad där de säljer SIMkort. Att vi inte har mobil har irriterat de flesta som velat ha med oss att göra eftersom vi är totalt beroende av att alla inblandade parter passar utsatt tid som endast kan bestämmas över internet eller öga mot öga.
Det intressanta med att leva utan mobiltelefon är att man gärna tänker några steg i förväg när det börjar närma sig åk- eller krogdags. Vi har helt enkelt blivit lite mer organiserade och förståndiga (eller?) vilket ändå får anses vara rätt positivt.
Det har varit väldigt kul att ha Hampus familj över på besök. Det är alltid trevligt att träffa andra svenskar så att nu även få träffa danskar är inte helt fel. Nä... nu ska jag kanske inte vara taskig. De har glatt bjudit oss på både mat och fika (samt godis, viktigast av allt). Samtidigt har vi fått veta några svidande berättelser om Hampus som sig bör när föräldrarna får tag på kompisarna.
Annars har jag bannemig inte så speciellt mycket att rapportera. Det får vara allt för denna gång.
Hejsvejs.
Hej Pelle!
Kul att du var inspirerad och skrev igen! Alltid intressant att få reda på saker om hur ni har det. Här börjar det INTE bli vår. Jag har gått och sett fram emot "bara det blir 1 mars". Men det visade sig vara ett feltänk. För nu har det snöat och stormat i två dygn och för första gången i vinter är jag HELT insnöad. Det går INTE att se vars min väg är, den har drivit igen helt. Så det blev ingen god middag med Jenny igår, utan hon for till Kusån när hon kom hem från Luleå. Idag skall jag nog inte ens vada upp till brevlådan. Utan jag skall vara inne och göra städiga saker och sent ikväll kommer Thomas och skottar upp vägen åt mig. Jag misstänker att den vanliga taxan inte gäller den här gången...
Ni kanske håller på att bli vuxna? Det kanske är det som alla små steg sammantaget betyder? Mobiltelefon eller ej.
Nu kommer inte jag heller på nå mer att skriva om. Världen blir lite begränsad när man är insnöad...
Tusen kramar!
Mamma
Oj, vad avundsjuk man blir när ni pratar om vår. Här är våren verkligen långt bort. Ordentligt snödrev i dag. Gudskelov har det slutat att snöa, efter två dygns i härdigt snöfall. Vinden ska visst mojna så i morgon planeras att åka till stugan och försöka skotta fram den och framförallt skotta taken innan det blir varmare väder. Tidningen lovar + grader nästa vecka när lovet är slut -typiskt.
Tänk att ni klarade tre månader utan mobiltelefoner - det hade då jag aldrig trott.
Hälsningar
Anita
Är hoppet det sista som överger en?
När man bor bredvid en sjö. Vilket både är vackert och vilsamt för själen. Då vill man liksom inte ha en HÄCK eller ett STAKET eller någon annan form av VINDSKYDD som skymmer utsikten. Utan i stället var man glad och tacksam i somras när rådig granne sågade ner det fåtalet buskar som fanns på ifrågavarande strandremsa.
Nu är det dock annat. Nu ångrar man det där med de uteblivna staketen, vindskydden och häckarna. Man undrar varför i H-E man lät sin överambitiöse undersysselsatte granne härja med röjsågen här?
Man har nämligen stuckit ut näsan utanför dörren idag. Tänkte vädra sig lite. Hann dock inte mer än 10 m förrän man upptäckte att vägen var BORTA!!! Inte nog med det, ner mot sjön hade - där vägen BORDE vara bildats ett SNÖBERG!!! Iona tittade förvånat på sin matte. "Skall jag upp här? Är jag lavinhund nu? Räddar du mig om jag drunknar?" Men. Modigt gäng det här. Vadade högst upp på snöberget. TOg sig över det. Kom välbehållna ner på andra sidan. Och. Tro det eller ej. Så fort skog omslöt vägen på bägge sidor så var den inte längre obefintlig. Den var där! Den var t o m högst körbar! Resten av världen var INTE insnöade. Bara matten. Bara Iona.
Dessa två sorgliga figurer sitter nu uppe. Sin vana otrogen. Och väntar på Thomas-skottnings-kungen-för-att-inte-säga-Guden vilken hade lovat att komma "ikväll". Nog är det väl kväll nu? Halv tolv? För oss är det NATT. Vi spanar ut i mörkret. Mot stan. Mot infarten. Det är helt svart. Inga roterande traktorljus. Inget brummande. Inga jätteskopor som sveper snön åt sidan.
Det här kan vara det sista du hör från oss. Vi kan tyna bort här. Matförrådet håller på att sina. I morgon biter vi på knogarna. Sedan vet vi oss ingen råd. Katterna? Skall smaka som kyckling enligt en arg insändare i Kuriren idag...
Men du skall veta det. Att in i det sista gick våra tankar till dig. Ha det så bra därborta i det till synes så snöfattiga British columbia. (Tusen gånger om dagen ställer vi oss den frågan - VARFÖR åkte ni EGENTLIGEN dit???). Tänk inte på oss du. Där vi sitter fast i snö H-E:et.
Sorgsna Ajåna Pajåna och hennes sorgsna matte, bägge två dock STOISKT uthärdande
(Vi övergick från att vara "man" till att bli våra vanliga jag efter ett tag, det måste bero på din stimulerande inverkan på våra insnöade hjärnor?)
