Det finns inget jag kan skriva, inget jag kan berätta, som kan beskriva hur oerhört underbart jag lever just nu. Jag ursäktar mig för min brist på ord men min enda mening med detta inlägg är att försöka förklara hur bra jag lever just nu. Ursäkta för min brist på engagemang under de dagar jag levt och överlevt de senaste veckorna.

Jag är så lyriskt att jag inte ens vet vart jag ska börja. För att göra det enklare för er alla börjar jag med det tidigaste fina minnet jag har efter det senaste inlägget jag skrev.

Världens mamma skrev om hur hon saknade mig och jag lovade uppdateringar. De uteblev. Jag försökte, jag lovade och jag garanterade det bästa inlägget på bloggen. De uteblev. Dagarna blev längre och soligare samtidigt som jag försökte engagera mig i den till synes döda bloggen. Till slut blev det för mycket. På kvällen mellan den första och den andra mars fångade jag mitt förstånd och samlade krafter för att författa följande;

En månad. Ett par veckor. Vad gör det för skillnade för en som lever samma verklighet varja dag?

Egentligen lovade jag mig själv att aldrig skriva efter att jag varit ute på krogen och druckit några öl men ikväll får undantaget bekräfta regeln. Känslorna tog över och det resulterade i ett inlägg som exploderade i hundratals rader som egentligen beskriver samma övervällande känslor som alltid.

Hampus familj anlände till Panorama en eftermiddag i Februari och jag var givetvis där för att välkomna dem samtidigt som jag erbjöd Britt-Maries tjänster som transportfordon för familjens bagage. Så efter en snabb hälsningstillställning skjutsade jag både bagage och matvaror till lägenhetskomplexet som kallas Hästtjuven.

Mitt sinne stod emot oerhörda prövningar när jag stod emot frestelsen att fråga efter godiser som ryktet lovade att jag skulle erhålla efter familjen Hammarquists ankomst lovat. Fin och förnäm som jag är lyfte jag glatt in deras bagage i huset och traskade glatt iväg till personalbostäderna efter att ha påpekat att skåningarna skulle få fortsätta deras "skåningande" då det var ett tag sen de alla samlades under samma tak. Trötta efter resan måtte de ha glömt bort mitt enorma godisbegär så de gav mig inget godis den kvällen. Lika glad var jag godisbristen till trots.

Dagen därpå testade jag på att åka iklädd enbart iklädd en tshirt och tjocktröja. Jag frös för det mesta men som tur var lyckades jag undvika att bli sjuk. Jag tror att Hammarquistarna tyckte jag var löjlig som åkte i Tshirt men det fick vara godkänt än så länge. Ännu vågade de inte riktigt rätta till mitt extremt oförsiktiga beteende.

Ännu en dag passerade utan några större noteringar utöver de till synes eviga noteringarna från Aftonbladet om svenska medaljhopp och medaljmissarna. Vi levde nu i den andra dagen av ledighet och sömnen låg i det första ledet av prioriteringar för min del.

På den tredje dagen insåg vi att vi hade bokat en personalresa till skidorten Lake Louise där det utlovades guld och gröna skogar. Oturligt nog slutade det med ungefär en centimeter nysnö och lite halvdassigt väder efter lunchen. Vi njuter dock alltid av att spana in en ny skidort så det var väldigt trevligt.

Fjärde dagen under vår lediga vecka bestod till mestadels av åkning i parken där vi försökte åka på stänger och hoppa i hoppen som finns att tillgå där. Alla överlevde utan att bryta några ben eller sträcka några jobbiga leder. Värt att notera är väl att en kille trillade på ansiktet så illa att skidpatrullen var tvungen att skyffla undan blod från backen. Det kan gå illa om man är riktigt dålig i parken!

Femte dagen är givetvis en måndag. Alltid ska sista dagen eller sista åket vara det sämsta. Turligt nog rörde vi oss vidare till Kicking Horse och fångade lite härligt orört puder. Vi knallade upp för det största möjliga berget (där vi varit ungefär 5 ggr totalt) för att surfa ner för den tunga vita snön. För dagen var det jag, Hampus, Angus och Friedrike som stack iväg till Kicking Horse vilket förklarar bristen på bilder på allas vår Kim. Dagen var helt underbar med solsken och vårsnö. Dessutom traskade vi till andra sidan av ett berg och fångade lite orörd snö vilket helt klart gjorde det hela värt bilturen och allt annat tjafs.

Efter en underbar dag med solsken och vårsnö stack vi iväg i raketfart tillbaks till Panorama för att hinna spela lite Broomball* med vår avdelning. Tyvärr åkte vi på däng med 2-1 men jag får nog lov att skylla det på vår frånvåro i spelet då matchbilden förändrades omedelbart efter att vi klivit in i spelet. Anders (en av våra svenska kompisar) var som vanligt stabil i målet och utan honom hade siffrorna troligtvis varit större.

Trots förlusten krävde dagen sin beskärda del av firande vilket resulterade i en bra kväll ute på Panoramabaren "T-bar".

Tills vidare är detta nog för mig. Imorgon är det dags för arbete fram tills fredag då vi äntligen är lediga igen.

En bloggare som alltid uppskattar tålamod och hängivenhet,

Pelle


* Broomball är en fjollsport där man använder kvastliknande tillhyggen för att försöka panga in bollen i motståndarens mål. Typ som innebandy fast med sämre klubbor och halkigare underlag. Måste jag tillägga att jag är ett passsningsgeni även i broomball?