Efter regn kommer pudersnö
Egentligen finns det inte ord för den här dagen. Jag önskar att jag kunnat slita med er alla, visa er vad vi gjort, peka ut var vi var och slänga upp er på ryggen och åka där vi åkt. Även om orden inte finns där så ska jag försöka pussla ihop en förklaring som, och jag har inget tvivel om detta, är en enorm underdrift. En nedklottrad snorloska i ansiktet på den verklighet, de minutrarna av högkoncentrerad livsmotivation, som vi levt i idag.
Uppladdningen för den här dagen kunde inte varit sämre. Vi var ute på en krog i Invermere tills sent inatt och vi var fast beslutna om att ta den tidiga bussen upp till Panorama sedan tidigare så vi masade oss upp vid halv åtta imorse, panikpackade allt som kunde tänkas behövas för en åkdag. Vi hastade oss iväg till bussen. Ingen frukost, ingen dagstidning på matbordet och ingen som helst ork att ens lyfta ena foten framför den andra. Kroppen var slut efter en veckas jobb, huvudet var slut efter en kvälls festande och ska jag vara ärlig har jag ingen aning om hur jag överhuvudtaget lyckades vakna imorse.
Det var den tråkiga biten. Jag mådde skit helt enkelt.
Vi klev in i Housekeepingkontoret, hälsade på alla som skulle arbeta, fick lite arga blickar, något krokben här och var men överlag var alla på ett rätt hyfsat humör. På med snowboardskorna, fram med brädan och ut i backen. Känslan var ju verkligen att om vi nu har tagit oss såhär långt så ska vi baskemig upp på toppen och knalla ut till offpistreporna. Sagt och gjort var vi påväg upp i liften när katastrofen inträffar. Kim, som vanligtvis skrattar åt folk som tappat stavar, vantar eller glasögon från sittliften, tappar sina glasögon när han ska ta på sig hjälmen. Vi brände ner för backen fort som bara attans och hämtade brillorna innan vi äntligen kunde bege oss upp till toppen.
Väl där möts vi av röda staket och ännu rödare skyltar som utlovade ett personligt möte med Mustaschkillen (en i ski patroll som alla är livrädda för). Stället var stängt. Det gick inte att komma åt nysnön som fallit. 15-20 centimeter av orörd snö som låg bara några hundra meter bort och vi kunde inte lägga vantarna på den. En snubbe från ski patrol lovade oss att de skulle öppna ungefär vid 11 igen.
Eftersom vi är sådana positiva grabbar bestämde vi oss för att göra det bästa av situationen och åka ner till Great Hall och köpa oss lite frukost. Efter att ha sneglat blygt på mackorna och godsakerna i disken blev det ett äpple för mig och lite baguetter till grabbarna. Tiden gick extremt långtsamt men på något sätt blev klockan tillslut 10 och då började det vara dags att åka upp.
Vi kom givetvis dit alldeles för tidigt men det störde inte oss. Styrkta av "frukosten" leker vi i snön och har minst lika kul som man hade på grundskolan.
Tillslut öppnas portarna och vi skyndar oss raskt till en svart "nedfart" som heter Devils drop där vi åkt tidigare och hittat sjukt mycket puder. Vi jublade, sög in ögonblicket och laddade ner för det orörda pudret i en sjujävla fart. Det är här det blir svårt för mig att skriva. Jag försökte sammanfatta det hela tidigare idag i liften men det slutade med att jag satt tyst stora delar av tiden och tänkte tillbaks, kände snön i ansiktet, såg träden svischa förbi, lutade mig tillbaks över brädan och verkligen kände det som att jag flög fram. Kött, blod och trä i en sådan ruskig symbios att det verkligen fick mig att fundera över om jag varit med om det hela endast 30 minuter tidigare. Ett glädjevrål var helt på sin plats.
Känslan är något som jag tror kopplar samman alla människor på hela jorden. Alla har någon gång, oavsett vad man pysslat med i livet, tänkt att "detta är för bra för att vara sant" följt av ett magpirr och verkligen känt sig levande. Så var det idag.
När jag tänker tillbaks på det ångrar jag att jag inte lagt mer på minnet. Varje liten sväng. De var de bästa åken i hela mitt liv och jag känner nu såhär i efterhand att det passerade alldeles för fort. Jag vill åka mer.
Mina ben är så slutkörda att jag blev tvungen att samla kraft för att få ut dem ur snowboardbyxorna. Jag klippte ett träd så det smärtar lite här och var. Varje muskel från midjan och neråt värker. Överkroppen är mörbultad och den enda del av min kropp som fungerar till hundra procent borde nog vara mina händer. Det finns dock inte ett tvivel om att det var så otroligt värt det att jag gladeligen skulle plåga mig ut till den backen bara för att få ett par till sådana åk.
Om det finns någon som tvivlar, någonsin, på att vi har det bra här borta i Kanada så måste jag be er sluta med det omedelbart. Det är så underbart roligt att åka, träffa människor i backen och njuta av det fina vädret att jag är orolig över hur jag ska klara mig när jag blir gammal och inte kan åka längre.
Förhoppningsvis får vi fler likadana dagar under säsongen för detta har varit en av de bästa dagarna i mitt liv, hittills.
Snart ska vi käka och sen bär det av upp till berget för en liten svennesamling hemma hos Tom och Tobbe. Skåningar. Överallt.
"Bättre än dagen jag förlorade oskulden" - Hampus Hammarquist
Hej!
Vilken härlig dag Pelle! VÄL VÄL unt! Det var ju precis för det här du åkte iväg! (Och du står böjd över toastolar hela -?- dagarna.) Jättekul att läsa! Vad jag förstår är ni ju bara precis i början av säsongen, så jag tror nog att du lugnt kan räkna med fler sådana här dagar...
MEN. DU MÅSTE ÄTA!!! Vad tusen är det där med "ett äpple"??? Idiot! Ät mer, bättre så orkar du åka mycket bättre och mer!!! Jag ska maila till mustaschmannen och be att han spänner ögonen i dig om även detta! Hela mammajaget mobilserar nu. Men vad kan jag göra? Inget!
Om du vore här: Gröt. Mackor. Mycket pålägg. Ett par BANANER under bussfärden. Ett äpple? Det kanske är bra för matsmältningen, vad vet jag? Själv blir jag bara hungrigare av att tugga i mig det.
Förresten var jag och hörde på en föreläsare (veterinär, forskare) som heter Per Michanek i början på veckan. Han sade att rida hinderlöp på fullblodshästar är "bättre än sex". Så den aktiviteten sjunker nu hastigt på listan över megaupplevelser? Han bodde också i Skåne. Tur att det finns så många skåningar redan...
Kram!
Mamma
Underbar beskrivning på ett Toppen Åk...kan faktiskt förställa mig den "känslan"...jag föredrar Din version Per framför min son´s kortfattade lite "vulgära" beskrivning på åket(han måste ju tänka på att det finns äldre personer med som läser här,,fy skäms Hampus)....håller med Pelles mamma,,ni måste äta en ordentlig frukost,det är dagens viktigaste mål...(men det är väl kanske som att tala för döva öron)
Ha det gott//Nu stundar väl ännu fler toppen åk hoppas vi// Hampes Familj "En av alla de där Skåningarna"
Hallå Hallå! (När matten var liten fanns det en barnsång som gick så där, som en som hette Gullan Bornemark hade spelat in, det kan ha varit mattens första singel?)
Här är Ajåna Pajåna! Jag och MATTEN vill bara skicka en liten hälsning! Vi skall idag försöka att inte tjata om någonting, varken nått som vi vill ha eller på nått som ni gör. Det låter redan väldigt svårt, för att inte säga omöjligt i mattens öron...
Vi har just nu 3 grader kallt, och har läst på "er" hemsida, att det är 8 grader hos er, eller var det igår i alla fall. Det är skönt, om än aningen blåsigt. Vi är i alla fall djupt tacksamma för att det inte snöar och för att det inte är så där superduper kallt. (Vi har ju inte er faiblesse för lössnöåkning, och en elräkning att ständigt tänka på...)
Skolan har redan blivit vardag! Dumt!!! Det känns som att matten aldrig gjort annat, och att det inte har varit något jullov. (Kanske hon kan säga det till sin rektor nu, också får hon ett extra jullov bara för den sakens skull?)
Jenny har just åkt på sin träning i Luleå, hon är less på oss (läs MATTEN) för den här gången. Matten kan inte låta bli att tjata... Och Jenny vet vad hon skall säga redan innan hon säger det... Och ÄNDÅ säger hon det. Då blir det det där FRIKTION. Det är inte bra? Ibland kan matten också få ONDA ÖGAT. För min del skulle jag inte bry mig så mycket om det. Bara låtsas som att jag inte sett det. Mig måste man KNÄA för att jag skall inse situationens allvar. Kanske skall jag tipsa Jenny om den metoden i stället?
Idag har vi ätit PANNKAKA med GLASS och SYLT och JAG fick stor glassklick OCH fick slicka glasspaketet efteråt. Livet leker!!!
Här händer absolut ingenting, men vi skriver i alla fall (var det där en tjatig PIK eller inte?). Matten säger att det inte var det. Jag säger att det kan ha varit hennes undermedvetna som fick henne att skriva det där?
Jaha. Nu har vi skrivit en massa ord, men ändå inte sagt något väsentligt. Men nu vet ni i alla fall att vi a). Lever b). äter ordentligt c). jobbar och tjänar pengar d). reflekterar över våra relationer även om vi inte alltid lyckas sköta dem så föredömligt. Utöver detta kan vi berätta att vi alltid går ut och går en prommis på morgonen. Att vi storstädat och möblerat om tillsammans med Jenny igår. Att vi fortfarande (givetvis?) inte har tagit ner utejulgranen, ej heller julstjärnorna inne. Att Linus och Snuffe är lika tjocka och lata och busiga som vanligt. Att vi längtar JÄTTEMYCKET efter Pelle.
Nu vet ni ALLT OM ALLT!
Många hälsningar till Kim och Hamper också förstås, har ni kvar eran hälsosamma respekt för mig??? (Jag är leg. renjagare nu, bara så ni vet...)
Kram Pelleponken!
Ajåna Pajåna med ihopsydd matte
Hej Killar!
Jag hoppas av hela mitt hjärta,det satt faktiskt i halsgropen att ni inte åkte utanför pisterna,det såg nästan så ut i texten.Jag har eller kommer nog aldrig att få uppleva sådana underbara KÄNSLOR av snö ,men däremot vet jag hur det känns dagen efter en FEST.Sköt om er och ta en vilodag ibland,Ni har många månader kvar i ert underbara land.KRAM
FAN VAD NICE! Blir lite lätt avundsjuk, fast det är väl ungefär femhundraåttioåttonde gången jag skriver det i din blogg! Ska minsann ut och åka nån gång här i Umeå också... Behöver lite "kött, blod och snö" eller hur det nu var!
[mammaspärr]Du har förresten tvång på närvaro på msn nu, vi måste uppdatera varann på lite mer ocensurerade delar av tillvaron![/mammaspärr]
Hej!
Tror du jag är dum eller? Tror du inte att jag har varit mamma i sammanlagt snart 57(!!!) år. Tror du inte att jag känner igen en provokation när jag ser den???
Inte tror jag att min egen lilla Pelle har några delar av sitt liv som är censurerade för hans egen mamma (eller för hans egen - morr! - Ajis Pajis heller!). Nej, nej. Vi känner våran Pelle. O k. Han kanske dricker en öl för sällskaps skull. Eller låtsas göra det så att kompisarna inte skall hacka på honom. Och han skojar och svamlar och klär ut sig. Men mer är det inte.
Det är samma som för dig Ante Pante. Jag har ju läst din senaste uppsats. Du sitter hemma och gör ditt skolarbete exemplariskt och lärarna hjular till och från universitetet för att de får ha just dig som elev. Du kanske umgås lite väl frekvent med alla brudar där i Umeå. Det kanske du gör.
Men jag tycker liksom att det är helt ok. Ni får låtsasdricka lite öl ibland, ni får träffa tjejer och hålla dem i handen och pussas lite. Ni får åka snowboard och prova lite trixiga trick.
Men ni får INTE SLARVA MED MATEN, SÖMNEN ELLER MED ATT HÖRA AV ER TILL ERAN MAMMA!!!
Puss puss!
Pelles och Antes mamma
och Ajåna som morrar argt vid tanken på att ni gör FUFFENS utan henne, hon vill VARA MED!
Tänk på oss som är gamla och ALDRIG har kunnat åka...fast jag kan livligt föreställa mig känslan, eller som Ubbe skulle sagt: "Jag åker bräda, jag", något som förövrigt uttalas på dalmål.
Måste bara tillägga att mammas inlägg blir ca 127 gånger roligare när man inser att hon faktiskt skriver EXAKT som hon pratar, och där hon verkligen måste stryka under detta faktum gör hon det MED STORA bokstäver! ;)
Stort tack för julhälsningen.Den kom fram i dag. Ni måste verkligen befinner i er "the real outback" med en sån långsam och oregelbunden postgång. De verkar ju inte tömma brevlådan alltför ofta, men när de väl kommer till skott så är det ju snabb transport. Fast det kanske är sen Svenska postverket gripit in?
Kul att få se hur Panorama såg ut. Jag hade inte tänkt mig att det skulle se så "vanligt". Det är nog alla era fantastiska foton som fått mig att tänka att även själva anläggningen skulle vara nått riktigt storslaget.
Hade behövt er hjälp som utföråkarkonsulter. På jobbet har vi har precis fått veta att vi får sex irländska elever som ska göra pratik i Boden under febuari månad. Deras lärare är en sån där "utföråkarnörd" som ni, vilket ju inte jag är. Ifjol fick jag hjälp av en kollega, men i år verkar det tungt. Så ni hade behövts....
Ha det gott och tänk på att man behöver ha nån vilodag ibland som Kims mormor skrev.
Hälsningar
Anita
AMEN ALLTSÅ VA?
Hårdhudad blir man på den här bloggen. Jag var det förstås redan (hälftengrönlandhund-du-vet...). Min matte är så långt borta man kan komma från såväl hämmad svenskalärare som de jag-skriver-som-jag-talar-personer som man stundom kan stöta på vid de mest obskyra ungdomsbloggarna. Om ni hajar? Öh ba va? Min matte har nu legat och gråtit blod hela natten. Dels för att hennes förstfödde uppenbarligen varken läst eller lyssnat på hennes välformulerade tankar och visdomsord och dels för att Pelle & Co verkar ha prioriterat kompis-mammor i stället för egna-mammor vid det nyckfulla och oförutsägbara och möjligen även sent påkomna julkortsskrivandet.
Jag nu försökt trösta matten hela natten. Jag nu totalt utmattad. Jag nu stort behov av ÖRA, BEN eller annat GOTT! Stort behov alltså.
Ute är det fem grader kallt. Inne råder iskyla. Stormvind. Stormvarning är utfärdad. Fåglarna och katterna håller i sig. Matten kommer inte att åka till jobbet idag. Hon kommer att postera sig vid brevlådan. Hon kommer att ligga i bakhåll för postbilen, shanghaja brevbäraren, kölhala honom i en färdigt uppsågad vak i Buddbyträsket tills han erkänner att han redan för flera veckor sedan lagt beslag på Pelles julkort till MAMMA och själv suttit hemma och suktat över vita vidder, lyxiga bungalows, sprakande brasor och djupa läderfåtöljer (man har väl både lusläst och lustittat på Panoramas hemsida!).
Jag, Ajis Pajis, tycker att du nu skall sätta igång och designa det där Cd-omslaget åt din gamla mor och inte upphålla din hjärna vid sådana petitesser som hur din mor skriver. Hon skriver som hon tänker så klart. Hur brukar du göra??? Ibland skriver hon innan hon tänker. Det är inte så bra. Men i alla fall bättre än att inte tänka och inte skriva. Så gör vissa. De använder nog sin hjärna till att idissla, resultatlöst panorera sitt inre eller möjligen som uppvärmningscentral för den övre kroppshalvan?
På tal om detta. Och kopplingen är? Ja, i vart fall. Matten var på banken igår. Och träffade Torneus mamma. Som hörde sig för om Pelles välbefinnande och hälsade. Och peppade matten i hur SKÖNT det är att ens telningar (och alla deras flickvänner) TILL SLUT tar sitt pick och pack och flyttar hemifrån så att man kan ANDAS igen. Väl värt att tänka på.
Nu har vi underhållit dig Pelle (& Ante?) med en massa välgrundade och välgenomtänkta och välformulerade ord. Tur att du har din egen Ajis Pajis som står fast vid din sida i alla väder. Som inte låter sig nedslås av att bli förbigången vad gäller julkort, hälsningar osv en eller annan gång... Som nu skall fortsätta det tröstlösa arbetet att försöka trösta den otröstliga matten.
So long!
Ajåna Pajåna
Trösterskan
Ja, inte anande jag vad några stackars rader som tack för julkort kan ställa till. Stackars brevbäraren - tur han inte vet vad som väntar... Tror det är kanadensiska postverkets fel det här. Säkert kommer de att hitta Pers mammas julkort om nått år eller så och då blir det en pangartikel i tidningen. Ni vet, julkortet som äntligen kom fram. Självklart har Per skickat julkort till sin mamma i god tid, allt trassel beror på den där opålitliga postgången i "the outback". Kan inte tänka mig nått annat. Såvida det inte är någon sorts komplott så Pers mammma snart får en julhälsning från Kalle i Australien. Fast det blir nog inte förrän till påsk i så fall, eftersom kommunikationen med Australien verkar vara ännu mer bristfällig än med Kanada.
Hälsningar
Anita
kände att jag ju inte kunde låta Ante vara ensam med att spica upp sitt namn
Vad überbra ni verkar ha det där borta, det är det här också även om snön mest är ivägen här tillslillnad från i kananda där den verkar vara ganska önskad, kram!
