Vi är äntligen framme i Invermere. Bussresan som sträckte sig över totalt 15 timmar började på ett minst sagt olyckligt sätt. När vi skulle ut från rummet på vandrarhemmet upptäckte Kim att han saknade sin bussbiljett. Vi letade och letade men hittade inte dessa förbonkade biljetter så vi bestämde oss för att gå ut på stan, köpa lite frukost och samla nya krafter för biljettletningen senare. Kim engagerade sig och ringde till bussbolaget där en sur tant vägrade skriva ut nya biljetter. Happ, men då kanske vi kan skriva ut dem på bussstationen då istället?

Vi åkte taxi med en Kanadensare som hade nävar stora som dasslock. Han tyckte nog att vi hade med oss rätt mycket skräp och pratade rätt jobbigt så han satt mest tyst och fokuserade på körningen. Eftersom vi är världshistoriens sämsta på att dricksa lagom så råkade taxichauffören ut för en av våra lågvattenmärken då vi dricksade totalt en femma. Vi är överrens om att han behöver betydligt mer än så för att mata sina händer och det var därför han var besviken.

Kim fick inte skriva ut nya biljetter eftersom tanten i kassan saknade själ. Dessutom vägrade hon acceptera vårt rabattkort så han fick betala hela 150 $ extra för att följa med. Tanten måste bannemig hata att se alla som reser härs och tvärs över landet och där sitter hon inklämd i sitt lilla bås och önskar att hon gjort något av sitt liv. Vi känner inget medlidande för henne. Istället önskar vi henne en trevlig vistelse i Dantes ringar.

Om ni någonsin funderar över att ta med er något mordvapen på en buss i Kanada är det bara att stryka den tanken. Vi gick igenom en säkerhetskontroll som var så noggrann att till och med Stalin hade rodnat och tyckt det var lite väl mycket. Som tur var fick man lägga in eventuella automatvapen och handgranater under bussen där de inte hade någon som helst koll. Alla vet ju att terrorister är sånna hedersknyffar så de hade väl aldrig tänkt tanken att lägga en sprängladdning under bussen. Nåja, vi överlevde ju trots allt utan några som helst tecken på en pågående busskapning!

Vi hade den enorma turen att sätta oss framför en ytterst världsvan och vältalig ung man. Den trevlige unge mannen förklarade gladeligen för hela bakre delen av bussen att han minsann suttit inne, testat alla droger från bokstav A till B, slagit poliser och en hel drös av andra människor för den delen. Vi blev sen än mer förskräckta när han promt skulle bjuda på hamburgare och godis till alla som ville ha. Som tur var snappade vi upp att en av kvinnorna bakom oss var polis. Skönt, tänkte vi, då kan hon ju sätta dit den killen.

När gripandet inte blev av började vi fundera på vad som egentligen hade hänt. Då visade det sig att han börjat bjuda hela bakre vagnen på knark. Några tackade nej, andra tackade ja. För mina mer oroliga läsare måste jag väl förtydliga att vi tackade nej. Poliskvinnan tackade för den fina gesten men nekade trots allt knarket. Någon ordning måste det ju finnas.

Nu är vi här i alla fall. Staden är rätt liten men väldigt trevlig. Vi har hunnit med att skaffa oss ett bankkonto. Ett tomt bankkonto förvisso men ändock ett konto där vår lön kommer trilla in sen någon gång i slutet på december. Vi blev även tvugna att skaffa oss täcken och kuddar så det har vi handlat. Eeeeeh... jag har inte hunnit med att fota något här i stan men det lär jag väl slänga upp senare. Det snöar och är molnigt just nu så vädret är väl kanske inte det bästa för fotografi.

Slut på statusrapporten. Det blev lite långt. Vi ska nog käka snart men som det ser ut nu lirar Kimpa gura (han har köpt en ny) och Hamping ligger och sussar så sött i soffan medans han väntar på att CS laddar klart så vi kan nirda lite sen ikväll.